Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VANKELMODIG vaŋ3kel~mω2dig, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. w-, -ck-, -ll-; -modig (-gh) 1635 osv. -mytig (-ü-) 1636–1662 (: wankelmütigheet). -mödig (-gh-) 1621–1664)
Etymologi
[jfr d., nor. vankelmodig; sannol. av mlt. wankelmōdich l. möjl. t. wankelmütig; till VANKEL o. -MODIG, adj.1]
om person: som har svårt att ta ställning l. besluta sig l. som ofta ändrar sig, obeslutsam l. villrådig l. ombytlig; äv. i överförd anv., om sinne(lag) l. handling o. d. Forsius Fosz 68 (1621). Sitt wanckelmödighe och ostadighe sinne. VDAkt. 1664, nr 154. I et land, der man auctoriserar de wankelmodigaste företaganden. Cederhielm Handtv. 26 (1794). Hur vankelmodig, / Hur lik ett gängligt rö! / Nu trår du träffa den du nyss undvikit. Wennerberg 3: 21 (1883). Ahmed I, turkisk sultan .. Var föga begåvad och stolt, vankelmodig och grym. 3NF 1: 301 (1923). Sedan Louis gått, vankade jag omkring i mina två rum och kände mig en smula uppskärrad och vankelmodig. Siwertz Pagoden 28 (1954).
Avledn.: VANKELMODIGHET, r. l. f. vankelmod; äv. konkretare, om enskilt utslag l. resultat av vankelmod. Paulinus Gothus Stiernsköld G 1 b (1628). Ther .. någon reddhogha och wanckelmödighet kommo vppå Krigzfolcket. Paulinus Gothus MonTurb. 319 (1629). Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Fryxell Ber. 9: 45 (1841). Kommunalrådet .. säger att han ”efter viss vankelmodighet” har beslutat sig för att rösta nej i folkomröstningen. DN 30/8 2003, s. A13.

 

Spalt V 266 band 37, 2014

Webbansvarig