| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANSKA, v. -ade.
(†)
1) (†) om person: orsaka (ngn l. ngt) fördärv l. skada l. obehag; äv. utan obj. Hwi skole tå nu the Swenske och Danske, / Huar annen så förfölie och wanske, / Sigh til ey ringe skadhe. Svart Gensw. K 7 a (1558). Månge stodhe dher och altid vanske / huar the sig i sådane lag samman samke, / .. Huilket öfuerheten straffe boorde. 2Saml. 9: 161 (1569). Hann drifuer Fåren öfuer deras Noot och wanskar henne. UppsDP 22/2 1599.
2) (†) omskapa l. förvandla l. förändra (ngn l. ngt) (till det sämre); förvanska; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. i; äv. i pass. övergående i dep. Wår godha gamla Götiska (är) mÿkit förandrat och wanskat. Bureus Runaräfst 46 (1602). Solen bärgas, och hwar Dag wanskar Han liuset i mörker. Stiernhielm Herc. 82 (1658, 1668; 1648: lÿchtar). At wanska wårt egit, och et fremmande upsätja, är en swaghet uti de fläste Swenska gemöten. Hermelin DuFour A 2 a (1683). Hwad är mera förgängeligt och mera beqwämt at wanskas än smör? UHiärne 2Anl. 273 (1706). Så, utan skillnad, ock förwandlas Arm och Rik: / Så wanskas Hög och Låg. Frese AndelD 79 (1724, 1726).
Spalt V 271 band 37, 2014