Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VARHAFTIG, adj.2, äv. VÄRHAFTIG.
Ordformer
(värhaftige, pl. 1881. warhafftig (-f-, -gh) 1599–1653. werhafftig 1541–1544)
Etymologi
[liksom ä. d. værhaftig av mlt. werhaftich, biform till weraftich, l. mht., ä. t. wehrhaftig (jfr t. wehrhaft) (se VARAKTIG, adj.3) (jfr -HAFTIG)]
(†) vapenför, duglig till krigstjänst; äv.: myndig; jfr VARAKTIG, adj.3 Ottehundrade godt werhafftigt munstredt Krijgzfolck. Tegel G1 2: 135 (i handl. fr. 1541). Erik Sparre, som då var nyss vorden warhafftig. HSH 12: 175 (1599). Lundin o. Strindberg GSthm 375 (1881; i skildring av förh. på 1500-talet).

 

Spalt V 412 band 37, 2014

Webbansvarig