| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VART var4t l. va4rt, adv.
1) ss. interr. adv., för att ange att riktning l. mål för rörelse l. förflyttning (äv. för blick o. d.) är okänd (okänt) l. oavgjord (oavgjort) (o. efterfrågas), utgörande det led som i sitt sammanhang betecknar detta okända osv.: åt vilket håll l. till vilket mål; i sht dels inledande direkt l. indirekt frågesats (i sht förr ngn gg äv. med efterföljande som (se SOM, konj. osv. 17 a β)), dels inledande l. ensamt utgörande icke satsformad fråga (l. elliptisk indirekt frågesats); särsk. i förb. med dels sådana uttr. som vara på väg, dels modalt hjälpverb med underförstått l. utelämnat huvudverb betecknande rörelse o. d.; äv. i fråga om dels riktning l. mål i mer l. mindre bildl. bet., särsk. (åsyftat l. eftersträvat) utfall o. dyl. l. tillhörighet o. d., dels befintlighet (se b); jfr EVART I 3, VAR, adv. osv. I 1 d. Vart är ni på väg? Vart vill du egentligen komma med dina antydningar? Jag förstod genast vart det lutade i ärendet. Vart hör nu den här? Huart then vpbyrd ær bliuen acthe vj som oss bör grannelige epter spörie. G1R 1: 186 (1524). Om eder spör min moder kiär, / Hwart som iagh bortgångin ähr. Asteropherus 18 (1609; uppl. 1909). Hwart sedan, hwar wila i göra af fästemanen, i hafwa hema. Horn Beskr. 54 (c. 1657). Sannerligen jag vet, hvart den unge mannen hade sina ögon, då han besåg Teguendama. Gosselman Sjöm. 2: 109 (1839). Man ger sig inte iväg från plikt och från fästmö utan att säga vart. Thorén Herre 41 (1942). Vart ska du? frågar Lisa igen. Larsson BlodSpill. 265 (2004). — särsk.
a) i förb. med mer l. mindre allmänt riktningsangivande adv. (som enbart förtydligar det enkla vart); äv. i anv. som motsvarar d (se särsk. α–γ).
α) (utom i slutet numera bl. i vissa trakter, vard.) i förb. med hän, förr äv. hädan (se slutet), i sht med tanke på mål o. d. (snarare än enbart riktning); jfr HÄN 1 a α. At tu med tina karla skal .. bliffua ther .. så lenge (dvs. till dess) man seer huart .. (anfallet) wil hän. G1R 7: 444 (1531). — särsk. (fullt br.) i uttr. vart hän, förr äv. vart hädan, äv. (o. numera vanl.) sammanskrivet varthän; särsk. i uttr. vadan och varthän (se VADAN I 1); äv. substantiverat, om fråga inledd med varthän; förr äv. i anv. som motsvarar γ (se UT, adv. 1 a slutet). Varthän kommer ett sådant resonemang att leda? Till tess man fåår höre hwart heden thet spill medt the Smålendzske skogztiuffuer lende will. G1R 14: 103 (1542). Huart hän, huart hän, min frände kiär? / Sägh migh huart titt ährende ähr! Asteropherus 60 (1609; uppl. 1909). Hwad .. genera angår, och hwarthän orden böra föras .. är ei heller någon swårighet i Engelskan. Kullin EngGr. 23 (1744). Hvarthän vi vända våra blickar, omgifvas vi af skönhet. Rydberg Ath. 227 (1859). Hon förstod inte, att där fanns möjlighet att få svar på det orofyllda varthän, som kvalde henne. Oterdahl Skram 122 (1919).
β) i uttr. vart åt, äv. (o. numera vanl.) sammanskrivet, i sht med tanke på riktning o. d. (snarare än mål); jfr VAR-ÅT I. Det är alldeles uppenbart vartåt det lutar i den frågan. När Æol huin- ok hwäser hwart åth drager hann? Lucidor (SVS) 378 (1674; uppl. 1997). Jag hade tänkt, at ingen skulle kunna utleta, hwartåt jag syftade med Tankfriheten. Dalin Arg. 2: 61 (1734, 1754). Skidbladner (skulle) få medvind, så snart segel derpå hissades, hvartåt man än ville. Cnattingius SnE 120 (1819). Vartåt är öster? frågade han. Nesser FallG 470 (2003).
γ) (†) i förb. med ut, i sht omedelbart följande (se UT, adv. 1 a slutet), äv. sammanskrivet vartut; särsk. i förb. med lända (jfr LÄNDA II 4 d) l. vilja; jfr VAR, adv. osv. I 1 c slutet. (Av mordet) bleeff itt sådana sorl, at mange begynte fruchta hwart vth thet wille lenda. OPetri Kr. 304 (c. 1540). Att E. M:tt någorlundha skall veta hvartt den Ryska fredzhandel uth vill. AOxenstierna 2: 280 (1616). Hvadh fienden .. må haffva i sinnet, och hvartuth han sin marche vill taga. OxBr. 8: 720 (1646). (Jorden) är full af sorg, hvartut man ser. Ridderstad SDikt. 3: 373 (1862). Cannelin (1939).
b) (i sht i vissa trakter) i fråga om befintlighet o. d.: var (se VAR, adv. osv. I 1). Wardt och Anders befrågatt hwartt then summe skulle ware, som her Niels hadhe fått igen på Åbo slott. HH XIII. 1: 113 (1563). Glaassmestaren .. sadhe henne tagit honom i hååret .. då han skutjdt henne ifrån sigh, wiste intet hwart dett togh. ConsAcAboP 4: 87 (1672). Hvart i herrans nampn vil detta stadna? Bark Bref 1: 195 (1704). Jag ville också gerna tvätta mig någorstädes i sommar, men har ännu ej beslutat hvart jag skall slå mig ner. Tegnér Brev 8: 235 (1838). Vart Sandra ska bo när hon fyllt femton .. har hon inte funderat så mycket på ännu. DN 29/4 1990, s. D3.
c) i uttr. vart som helst, äv. sammanskrivet vartsomhelst, förr äv. vart helst (jfr d), i indefinit adverbiell anv., betecknande godtyckligt l. fritt vald riktning l. valt mål (inom den rumsliga ram som sammanhanget anger); jfr HELLER, adv. III 2 g. Jag är beredd att följa dig vartsomhelst. Widegren 285 (1788). Fasan hastar hvart helst vår färd. Adlerbeth Æn. 77 (1804). Derför tillåter jag mig att ledas af ungdomskänslan, hvart som helst. UrKorrCronholm 226 (1840).
d) inledande allmän rel.-sats; särsk. i förb. med (omedelbart) följande adv., särsk. (o. i sht) helst (se slutet) l. än; i vissa ä. språkprov (utan sådant adv.) utan klar avgränsning från 2; jfr a (α–γ) o. EVART I 1, 2. Broer, som vtaf månge båtar plägadhe sammanfogas, at när åter tarfdes, kunde man .. föra them lätteligen hwart man wille. Bureus Påw. B 2 b (1604). Hwart man wänder sigh, så är altijdh rumpan baak. Grubb 348 (1665). Hvart jag kastar ögonen på de märkliga händelser häfdetecknare förvarat, finner jag svårigheten att dem rätt utföra. Gustaf III 1: 54 (1786). Den blicken ständigt skall följa mig, hvart än jag vandrar i världen vida. Fallström VDikt. 2: 146 (1891, 1899). Jag går vart jag vill nu. Det fick jag inte göra när jag var liten. Lugn Nattorient. 34 (1999). — särsk. i förb. med helst, numera nästan bl. omedelbart följande, i uttr. vart helst (jfr c), äv. (o. numera företrädesvis) sammanskrivet; jfr HELLER, adv. III 2 f. At the mogha ock skola sægla effter sina bærningh tiil tyslandt huardt them helst synes. G1R 1: 225 (1524). Emedan mig öfwer alt, hwart hälst jag wändt mig i werldene, thet ena hierte-qwalet efter thet andra, på foten efterfölgdt. Humbla Landcr. 557 (1740). Han har varit omtyckt och bortfjäsad hvarthelst han kommit. Schwartz Pos. 194 (1863).
2) (†) ss. rel. adv.: dit; äv. dels motsv. 1 a α, i uttr. vart hän (äv. sammanskrivet), dels motsv. 1 b, övergående i bet.: där, dels närmande sig l. övergående i definit anv. (Att han) will her in wpå Nylandz sydona, huartt han seer siitt ram. BtFinlH 3: 45 (1535). En åstundar huart, tit han är buren. SvOrds. A 5 a (1604). I Drobowitz godz, hvartt och Fältherren tillika medh migh ahnkom. OxBr. 8: 13 (1627). En ort, hvarthän the främmande handelsvaror blefvo förde. Ihre Föret. XXI (1779). Romarnes Sändebud svarade, ”att de skulle gå, icke hvart fienden kallade dem, utan hvart de fördes af sina Fältherrar”. Kolmodin Liv. 3: 67 (1832).
Spalt V 463 band 37, 2014