Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VESA ve3sa2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(vesa (w-) 1706 osv. väsa (w-, -ää-) 1712–1872 (: väslera). wäsz- i ssg 1792 (: Wäszlera))
Etymologi
[sv. dial. veis(a), ves(a) m. fl. former; jfr d. dial. vejs, gyttjebotten, isl., nor. dial. veisa, pöl, sump; i avljudsförh. till fht. wisa (t. wiese), äng; sannol. till den rot som äv. föreligger i sanskr. vēsati, flyter isär (se VIRUS)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om jäsjord l. jäslera; äv. övergående i bet.: dy l. gyttja; jfr VES-LERA. Tuna i Öster Dalarna. Jäsejord, den de kalla Wesa, är här på flera ställen. UHiärne 2Anl. 364 (1706). Vesa .. är en rödaktig, sandblandad fin lera, som ganska länge beholler vatnet hos sig. Wallerius Min. 18 (1747). När mojorden håller några proc. mylla, kallas hon Vesa. Arrhenius Jordbr. 1: 20 (1859). Han kände blöt vesa under foten men tyngde på och pressade och hade till slut fäste. Arnér Finnas 176 (1961). — jfr BERG-, SJÖ-, STEN-VESA.
Ssg: VES-LERA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, tillf.) om jäsjord l. jäslera, vesa. Celsius Alm. 1731, s. 10. Väsleran .. var så vattendränkt, att vi nedsjönko däri öfver fotknölarna. Berzelius Res. 301 (1819).

 

Spalt V 798 band 37, 2017

Webbansvarig