Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIMS vim4s, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. hu-, hv-, hw-)
Etymologi
[fsv. hvims; jfr d., nor. vims; samhörigt med o. sannol. bildat till VIMSA. — Jfr VIMSIG]
(numera bl. tillf.) ostadighet l. vimsande (hit o. dit); vimsighet. NorrlS 1–6: 358 (1598). Skall min arflige dygd fruchtlös borttynas i löndom? / Skall min gyllende tid uti hwims så snöpliga spillas? Stiernhielm o. Columbus (SVS) 9 (1669). Humorister med sinne för vims. GbgP 18/12 1997, s. 2.

 

Spalt V 1141 band 37, 2017

Webbansvarig