| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VINTHUND vin3t~hun2d, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
hund tillhörig rasgrupp som kännetecknas av långsträckt smal o. smidig kroppsbyggnad o. som är väl ägnad att springa snabbt på kortare sträckor. Hans Kongl. Maÿ:tz Windthundar, 6 stycken. HovförtärSthm 1708 C, s. 113. Windthund. Är den lättfotaste, löper fortast, så att han altid tar fast harar och andra djur, fast än de springa. Linné FörelDjurr. 30 (1748). Jagthästarne komma fram, och jemte dem, kopplade, tvänne långa, gulbruna, släthåriga, vindthundar, med krökta ryggar, breda och djupa bringor, afsmalnande bakdel och platta ben. Palmstjerna Snapph. 1: 48 (1831). Vindthunden användes, som jagthund, uteslutande till hetsjagter å öppna fält på räf, hare och rådjur. Hahr HbJäg. 61 (1865). Det (var) mera vinthund än nödår över hennes magerhet – rörelserna var liksom effektiva och energisnåla. Mazetti GrabbGrav. 54 (2000). Så till exempel avbildades vinthundar under Sungdynastin (960–1270 e. Kr.). TioHundar 115 (2009). — särsk. (numera bl. mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om snabbgående (örlogs)fartyg. Lucentio mig nyttjade till vindthund / Som springer sjelf men fångar åt sin herre. Hagberg Shaksp. 7: 228 (1849). Storm och sjö avskräcka ej havens vinthundar. Tredje jagardivisionen syd Landsort. BVT 1929, nr 46, s. 24.
-HUVUD. huvud (ss.) hos vinthund. Foglar med vindthundshufvuden och ormhud mellan tårna. Svea 1887, s. 165. —
-LIK. som liknar vinthund(s). Gestalten är smärt och slank, af en vindthundslik elegans. GHT 17/3 1898, s. 2. —
-RAS. i sht hund. jfr ras, sbst.2 1 b. De nordliga vinthundsraserna ha uppkommit genom korsning med stora nordiska vargar. Trägårdh Djurv. 89 (1927).
Spalt V 1301 band 37, 2017