| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VISSEN vis3en2, adj. vissne, vissna; komp. (bl. ngn gg i överförd l. bildl. anv.) vissnare; n. o. (tillf.) adv. VISSET.
1) om (del l. frukt av) växt: som (på grund av vatten- l. näringsbrist l. ålder o. d.) har förlorat sin livskraft l. spänst o. skrumpnat o. blivit torr l. skör, förtorkad, vissnad; äv.: som blommat ut l. slokar l. står halvvissnad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr VISTEN. Thet trädh .. Som man seer tort och wiset wara. OPetri 4: 478 (c. 1550). Sorgens tår är ej morgondaggen, som uppfriskar de vissna förhoppningarna. Wallin 1Pred. 3: 342 (c. 1830). Som när en plötslig stormil slår ned bland vissna löf och säf och buskar. Hallström Than. 36 (1900). Frukt, som kommer skrumpen och vissen i handeln, har endast ringa handelsvärde. LAHT 1912, s. 87. Inga grönsaker får vara vissna, skrumpna, maskätna eller skämda. StKokb. 171 (1940). Då man lyfte på .. (krukans) lock strömmade en svag doft av vissna rosenblad och lavendel ut i rummet. Kulturen 1950, s. 18. I en vas står en bukett vissna rosor från särbon som alltid har med sig blommor. UNT 31/8 2014, s. B2. — jfr HALV-, NED-VISSEN.
2) om (del av) människokropp: kraftlös l. insjunken l. skrynklig l. rynkig (på grund av ålderdom l. sjukdom); om hår äv.: livlöst l. torrt; äv. om person (jfr 3, 4): som är märkt av ålder l. sjukdom l. armod, som saknar fysisk spänst; äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. Mannen, som then wisna handen hadhe. Mark. 3: 3 (Bib. 1541). Det syntes på hans wiszna kind / en banad wäg för tåren. SP 1793, nr 229, s. 1. En qvinna, afmagrad, vissen och färglös, med håliga, stirrande ögon och hvassa anletsdrag. Crusenstolpe Mor. 4: 78 (1841). Hennes hy var blek och vissen. VLitt. 2: 154 (1902). Han blev åldrad och vissen och nästan som ett barn på nytt. Koch GudVV 1: 72 (1916). Peter kände den där handens vissna, darrande kyla genom hela sin kropp. Siwertz Sel. 1: 39 (1920). Ljust visset hår, blekt ansikte, vita ögonfransar och ögonbryn, blaskigt bleka kläder, alltid nåt milt blått eller beige. Mazetti GrabbGrav. 9 (2000).
3) om person (jfr 2, 4): som är i dålig kondition fysiskt l. psykiskt l. ur form l. slag, slak (se SLAK, adj. 2), medtagen; särsk. i uttr. känna sig vissen. Ensam och allena irrar jag kring som en gengångare, blek och sorgsen och vesen. Fröding Kusinbr. 34 (1884). Ni förstår, jag är lite vissen just nu, Charlie var en gammal kompis, vi hade gått i samma båtar, många gånger. Karlzén BlåNov. 216 (1951). Jag är trött och vissen av spriten från i natt. Gustafson Inspeln. 83 (1965). Jag känner mig lite vissen. Jag sticker upp och lägger mig en stund. Hesslind Sista 181 (1974). — jfr UR-VISSEN.
4) (vard.) om sak: tråkig l. trist; äv.: bristfällig l. dålig l. oduglig; äv. om person (jfr 2, 3): föga duglig, skral l. klen (se d. o. 7 a). Jag bassar (dvs. spelar) inte utan sax(ofon). De e ju visset! Asklund Fanfar 82 (1934). Jag undrar hur det känns i själen på Alm .. när han blivit skyfflad undan av två vissna poängdomare? IdrBl. 1935, nr 2, s. 3. Jasså cykelexpress .. De e väl ett visset jobb! Sjöman Lekt. 88 (1948). Det är en vissen administration, ifall du inte har märkt det. Högste statschefen är vad ungarna kallar en tönt. Lundgren Bellow ProfDec. 134 (1982). — jfr UR-VISSEN.
Spalt V 1427 band 37, 2017