| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VISSLA vis3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Tiderus GrLat. 49 (1626), GFGyllenborg Vitt. 2: 93 (1795)), -ANDE, -ING; jfr VISSEL.
1) om person (jfr 2): frambringa ett mer l. mindre gällt l. skarpt l. skärande ljud gm att låta luftens passage hindras av främre del av tunga l. tänder l. mer l. mindre hopknipna o. rundade läppar utan vibration hos stämbanden (i sht för att uttrycka upplevelse l. känsla av glädje l. förnöjelse o. d.); äv.: (ofrivilligt l. på annat sätt) frambringa om sådant ljud påminnande läte; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om det frambringade ljudet; äv. om djur (se e); äv. med obj. (se särsk. b, d, e); förr äv. dels liktydigt med: tala tyst, viska, dels i uttr. slå en vissling (se SLÅ, v. I 29 b β). Vppe på Burspråket monde the Danske stå, / Hwad the huislede lät sig sielfft förstå. Svart Gensw. G 4 a (1558). Hvi skal i nattens sköt jag famla, / Der höra spökens hvisslande. Lidner (SVS) 3: 267 (1792). Framför mig stod en liten trasig gosse med ett godt ansigte, som med en philosophisk hvissling betraktade torgets rikedom. Bremer Grann. 2: 91 (1837). I det ögonblicket hörs ett svagt visslande ljud ända ut på balkongen – det kommer från Kjells näsborrar. Sjögren TaStjärn. 49 (1957). Det visslade sakta mellan de dåliga tänderna när hon sög in sockret. Trotzig Sjukd. 137 (1972). Den lilla hunden på nyckelringen .. har en inbyggd sensor som reagerar på visslingar. När den hör visslingen börjar den pipa. NTeknik 2014, nr 12, s. 38. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt, för att uttrycka ett motsatsförhållande mellan visslande ss. uttryck för lekfullhet l. sorglöshet l. obetänksamhet o. allvar l. ansvar l. stadga. Dher will meer til Plogen än hwiszla. Grubb 53 (1665). ”Nu är det slut med hvissla, som ordspråket säger” – yttrade Schlippenbach, förstulet till Douglas, i det de lämnade salen. Crusenstolpe Tess. 3: 61 (1847). Så komma de små till världen, och då ’blir det slut med hvissla’. Ericson Fågelkås. 2: 7 (1907). Slut på vissla, sa bonden, tappa läppen. Holm Ordspr. 359 (1964).
b) gm visslande skapa en ljudföljd med karaktär av toner l. åstadkomma en melodi; äv. dels med obj. betecknande sång, dels med av prep. på inledd bestämning angivande ngt som visslas; jfr e. Man bör der intet siunga eller hwisla, icke heller på Gatorne eller andra ställen hwarest mycket Folck är. SwFrOrdeB 158 (1703). Han .. klädde sig med mycket buller, under det han vislade på sin Regements marche. Eurén Kotzebue Orth. 1: 30 (1793). (Han) hvisslar och sjunger och spelar på dragharmonika. Fröding Guit. 6 (1891). Var det herr Stjärnblom som hvisslade Pathétique? frågade .. chefen i sin lite snörflande nasalton. Söderberg AllvLek. 64 (1912). Skrattet kvar i ansiktet, hon visslar när hon dukar av bordet, visslar när hon diskar upp. Jörgensdotter BergDöttrar 296 (2009). — jfr SMÅ-VISSLA.
c) i fråga om att uttrycka sin inställning l. uppfattning l. åsikt (i sht missnöje l. ringaktning l. hån o. d. (med l. för ngt l. ngn; se dock särsk. slutet)); särsk. i förb. med av prep. åt inledd bestämning angivande föremålet för missnöjet osv.; förr äv. dels närmande sig l. övergående i bet.: fnysa, dels utan framträdande tanke på ljud (särsk. närmande sig l. övergående i bet.: häpna (över ngn l. ngt)). Altså skal Edom ödhe warda, at alle the ther fram om gå, skola förundra sigh, och hwiszla offuer alla hans plåghor. Jer. 49: 17 (Bib. 1541; Bib. 1999: bestörta dra efter andan). Therföre wil iagh leggia tigh (Israel) ödhe, och thes inbyggiare, så at man skal hwiszla åt them, och skolen til skam warda. Mika 6: 16 (Bib. 1541). Den gemene Hoopen och Folket hörde fuller Gudz Ordh, men the wiszlade dher åth. Rudbeckius KonReg. 197 (1615). Har Ni påmint Er, at denna uplysta men stränga domstol både lastar och berömmer, både hvisslar och klappar; och at rättvisan fordrar bägge? Kellgren (SVS) 5: 188 (1788). Detta tema, hvilket alltid lockar publiken .. att klappa händerna eller hvissla. NordT 1892, s. 238. Gälla hvisslingar – ett starkt bifallstecken här (i London), egendomligt nog, skuro ofta genom luften. Vallentin London 226 (1912). — jfr UT-VISSLA. — särsk. i fråga om att mer l. mindre oblygt uttrycka sin uppskattning av l. sitt erotiska intresse för ngn (i sht kvinna), särsk. i förb. med prep. på l. efter (äv. närmande sig l. övergående i d). Expressen 17/3 1963, s. 23. Tidigt i morse var jag i East End .. Afrikaner visslade på flickor. Wästberg Vattensl. 184 (1968). Mittemot Selanders hus .. står två ölare och halsar, en av dem visslar efter Barbara. Jörgensdotter BergDöttrar 209 (2009).
d) i fråga om att söka ngns uppmärksamhet l. locka på l. tillkalla ngn; särsk. dels med av prep. åt l. på inledd bestämning angivande den som tillkallas o. d., dels med sådan bestämning ersatt av obj. i uttr. vissla ngn till sig; jfr c slutet. Herren (skall) huitzla til flughonar widh endan på Egyptj elffuer, och til bijn j Assurs land, at the skola komma. Jes. 7: 18 (Bib. 1541). Don Ildephonso Miranda hvisslade åt folket i Posadan, och de flögo fram att mottaga hans befallningar. Bremer NVerld. 3: 225 (1854). Om man hvisslar så kommer vindthunden, men då går lokomotivet i stället sin väg. Hedenstierna FruW 180 (1890). Kaptenen, som var surmulen för den dåliga vindens skull, blef otålig och hvisslade filosofen till sig. Heidenstam Skog. 233 (1904). Han hjälper henne ner från tåget, visslar på en bärare och kramar hennes hand medan de går uppför trapporna. Henschen SkuggBrott 200 (2004). — jfr SIGNAL-, SOTAR-VISSLING.
e) om djur, i sht fågel; i sht förr äv. om orm, liktydigt med: väsa; äv. med obj. betecknande melodi o. d. (jfr b). Thet wore wääl een saak, som skulle örat kijssla / Men therom låter iagh småå Nachtigaler hwissla. 2Saml. 4: 9 (c. 1680). Hemskt ormar hvisslade i fängselhvalfven. Stagnelius (SVS) 2: 377 (1821). Flere foglar kunna öfwas att hwissla sångstycken, såsom Näktergalen (osv.). Hartman Naturk. 189 (1836). Inifrån skogen hördes staren hvissla. Lundegård Tit. 61 (1892). Från skogen ekade dova yxhugg, bofinkar visslade, kor råmade. Widding 1812 27 (1970).
2) om person (jfr 1): med pipa l. blåsinstrument o. d. frambringa om vissling (i bet. 1) påminnande ljud; äv. oeg., om pipa osv. Charon på pipan hvislar. Bellman (BellmS) 1: 265 (c. 1785, 1790). En framför (fartygs)skorstenen .. anbragt ånghvisselpipa, hvarmed bör hvisslas åtminstone hvarje femte minut. SPF 1858, s. 230. Sök att vara glad i motgångens stund och förlora ej hoppet förrän den sista, långa visslingen ljudit. Husén Fotb. 66 (1918). Den långa drasuten som hade befälet över .. (eleverna) visslade som besatt i pipan för att få dom i arbete igen. Gyllensten Huvudsk. 137 (1981).
3) om ngt sakligt: avge l. åstadkomma ett om vissling (i bet. 1) påminnande (o. högt på tonskalan liggande) pipande l. vinande l. gnisslande l. tjutande ljud; särsk. om vind l. storm l. väder (särsk. med av prep. i inledd bestämning angivande det som påverkas av vinden osv. o. därmed åstadkommer l. framkallar ljudet); äv. om (det ljud som uppkommer då luften sätts i rörelse av) vingslag o. d.; äv. dels i opers. anv., dels med särskild tanke på fart l. hastighet (o. därmed närmande sig 4). (Bins) Natur är at the ganska gärna höra liufligit Dåån klinga, hwiszla, pijpa och annat sådant. IErici Colerus 2: 83 (c. 1645). Under det Wallebarnen .. blåste i sina horn för Boskapen som bettes i de afslagna ängar, intil des det kulna aftonwädret begynte hwiszla. Linné Vg. 275 (1747). Vinden hvisslar gladt i tågen. Ling Tirf. 1: 47 (1836). Då en and, pilsnabb och förskräckt, med hvisslande vingslag flyger upp. Hedin GmAs. 1: 517 (1898). När smeden den yxa han smidt .. / doppar i vattnets kyliga bad, så det hvisslar och fräser. Lagerlöf HomOd. 108 (1908). Gerell gav sig i väg .. Skidorna visslade på den präktiga skaren. Didring Malm 1: 141 (1914). När lokomotivet visslade, påminte det lite grand om när mänskor visslar i en visselpipa. Lindström Leksaksb. 106 (1931). — jfr INTERFERENS-VISSLING.
4) med mer l. mindre kvardröjande bet. av 3: hastigt röra l. förflytta sig (så att ett visslande ljud uppstår på grund av vinddraget); särsk. om kastvapen l. projektil o. d.; äv. dels med (indirekt personobj. o.) adverbiell bestämning angivande plats l. område, dels i p. pr. i adjektivisk anv. (särsk. om fart); äv. (o. numera i sht) mer l. mindre bildl. (särsk. i sådana opers. uttr. som så det visslar (om det)). Avgvstus .. 21 kåm Christer Chlasån från Ståckhålm huislande. Carl IX Cal. 119 (1597). Blyloden hvislade them om öronen. HH 20: 373 (c. 1640). Hatet hvisslade kring hans namn från höger och venster. Lundegård LaMouche 11 (1891). Då jag såg, hur han .. efter ofantliga vedermödor lyckades få nålen genom (knapp)hålet i en hvisslande fart. Falk Skolp. 15 (1903). När de lämnat skogen och visslat nedför östluten på andra sidan, satte de raskare fart. Didring Malm 2: 231 (1915). Varje gång prästen dyker upp .. blir det ett ordbyte så att det visslar om öronen. Lundkvist Vindingev. 63 (1956). Kulturdebatten består i stor utsträckning av att unga starka män slår varandra med ord så det visslar om det. Vi 1990, nr 3, s. 27.
1) till 1: visslande frambringa l. framföra (ngt). At många prester wore icke bätter lärde, ähn att the kunde stå wid ehn dyngewagn och huisla en messa fram. Brahe Kr. 44 (c. 1585). Sibelius, som visslade fram Finlandia, sedan han på fyllan missat tåget till Järvenpää. VästerbK 28/2 2001, s. 2.
2) till 2: gm vissling kalla fram (ngn). Med tillhjelp af några personer, dem hans pipa hvisslade fram, förde han henne afsvimmad till en .. vagn. Almqvist GMim. 1: 231 (1841).
3) till (3,) 4: i hög hastighet l. snabbt förflytta l. röra sig framåt. Då stormarna från Ishavet visslar fram över skumma snöslätter där inte en enda buske ger lä. Selander LevLandsk. 108 (1955). En doktor visslade fram på sparkcykel. GbgP 15/9 2001, s. 33. —
VISSLA FÖRBI10 04. till 3, 4: visslande l. med stor hastighet fara l. passera förbi; äv. bildl. Bannstrålen har hvisslat förbi och jag känner hur den trycker mig till marken. Strindberg Folkung. 83 (1899). Kulorna hvissla ständigt förbi och Ni kan inte se stort stycke. Berg Krig. 152 (1915). —
VISSLA TILL10 4. till 1: plötsligt ge ifrån sig en vissling l. börja vissla. Lundegård Prom. 2: 53 (1893). Petter visslade till ett slag och så sade han. – Kom med ska du få se var din egendom ligger. Carlsson MinB 62 (1912). Till slut visslade hon till och grep mig i armen. Trenter SkönJuv. 167 (1991). —
VISSLA UT10 4. till 1 c: gm att vissla markera sitt missnöje med (ngn l. ngt) (i avsikt att få denne l. detta att avlägsna sig); förr äv. utan framträdande tanke på ljud: visa sitt förakt för l. håna l. göra narr av (ngn l. ngt). Linc. Ff 5 b (1640). (Teater)Publiken .. har för vana att hvissla ut skurkarna och applådera in dygdemönstren. Steffen ModEngl. 370 (1893). jfr utvissla.
Spalt V 1431 band 37, 2017