Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VITTEN vit4en, r. l. m. (Dalin Arg. 2: nr 51, s. 7 (1734) osv.) l. (o. i bet. 2 numera nästan bl.) n. (SDS 19/2 1905, s. 2, osv.); best. (†) vittnen (SAOL (1874), Cannelin (1939)); pl. = (LMil. 4: 1306 (1702) osv.) ((†) vittnar Crusenstolpe Mor. 6: 113 (1844), Östergren (1968)).
Ordformer
(förr äv. hv-, hw-, w-)
Etymologi
[fsv. hvitten?; av lt. witten, av mlt. witten, pl. av witte, till witt (se VIT, adj.2), eg.: vitt mynt (o. syftande på silverfärgen); jfr äv. de liktydiga fsv. hvit, fd., d. hvid, nor. nn. kvitt (se VIT, sbst.2); bet. 2 torde ha gynnats av sv. dial. inte vätta, inte ett dugg; genus n. torde åtm. delvis bero på anslutning till sådana uttr. som inte ett öre l. inte ett dugg m. fl. — Jfr KVITTEN, sbst.2]
1) (förr) om ä. (sv. l. dan. l. t.) mynt l. myntenhet av låg valör (särsk. om det minsta slaget av silvermynt) (jfr STYVER 1 (c γ)); äv. (o. i denna anv. ibland svårt att skilja från 2) i allmännare l. oeg. anv.: skiljemynt l. småmynt l. slant (jfr STYVER 2). Det är at observera, at enär persedlarne in natura ej blifwa lefwererade, så betalas för hwar portion uti penningar en Timpf eller 12 witten. LMil. 4: 1306 (1702). En människja, som .. jag tilbjuder et skepp .. bemannadt, och befraktadt, utan at det kostar honom en vitten. Altén Landförv. 55 (1795). En man .. som när han gaf en allmosa åt en tiggare, gjorde sig mödan att i sin ficka utbyta den sexstyfver han först fattat mot en vitten. Kullberg Portf. 137 (1837). Det utländska mynt, som i handel och uppgörelser nämnes, är af många slag, danska och lybska skillingar .. , tyska hwitten (osv.). Reuterdahl SKH III. 1: 509 (1863). Jag får väl skicka Maren då .. men det kostar mig alltid en fyra vittnar. Strindberg SvÖ 3: 192 (1890). I Danmark präglades vitten från 1370-talet till 1686. NE 20: 7 (1996). — jfr BANKO-VITTEN.
2) (ngt vard.) i bildl. anv. av 1, med tanke på myntets ringa värde, särsk. i nekande (ibland äv. villkorlig) l. därmed jämförlig sats, liktydigt med: (inte) det (allra) minsta l. det ringaste, (inte) ett dugg l. ett dyft, särsk. i sådana uttr. som dels inte vara värd ett vitten, dels inte bry sig ett vitten (förr äv. för ett vitten) om l. ge ett vitten för ngt; jfr STYVER 3. De stackars kreaturen, som förtjena brödet, få det inte, efter som största delen går i de välsignade fullblodsöken, som inte göra gagn för en vitten. Backman Reuter Lifv. 2: 166 (1870). Om de fattiga bryr han sig ej en vitten. Björkman Chaucer 25 (1906). Hon bryr sig förstås inte för en vitten om mig. Aronson Medalj. 112 (1935). Vore det ett vitten hut borti dej, så tackade du mej i stället för att sitta där och svamla dumheter! Rosendahl Lojäg. 208 (1956). Mitt vittnesmål är inte värt en vitten. Hedberg VadUngFlick. 156 (1969). Den ena parten ger inte ett vitten för den andras uppfattning. AB 27/2 2007, s. 15.
Ssg (till 1; förr): VITTEN-MYNT. mynt av en vittens värde. (Han) berättade, att han .. mottagit en förseglad pung, innehållande 333 gamla vittenmynt. Schück VittA 4: 460 (1935).

 

Spalt V 1505 band 37, 2017

Webbansvarig