| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VITTRING vit3riŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) om blandning (bestående av bl. a. starkt luktande ämne(n) o. fett) för insmörjning av fångstredskap av järn (i syfte att dölja lukten av järn samt skydda redskapet mot rost); äv. om (sådan blandning använd ss.) lockbete o. d.; jfr VÄDRICK. VetAH 1747, s. 173. (Varghonan) syntes icke til .. så at hon förmodeligen ätit något af på negden deromkring utlagde wittringar af Räfkakor, och deraf dödt. GT 1786, nr 49, s. 3. (Rävsaxen) smörjes med wittringen, som göres af 1/2 qwarter swarta enbär och 1/2 mark gåsister eller osaltadt smör, som smältas tillsamman och silas. Berlin Lsb. 60 (1852). Dalin (1855). — jfr RÄV-VITTRING.
2) jäg. (ämne som avger) lukt (av villebråd l. djur l. människa o. d.); särsk. i förb. med känna; äv. om förhållandet l. förmågan att uppfatta lukt osv., särsk. i förb. med få. Swederus Jagt 168 (1831). (Björnen) fick allt bättre väder af renarna och drog in vittringen nästan med vällust. Berg Sjöf. 152 (1910). Hönshunden säges göra stånd, då den, kännande vittringen af villebrådet, stannar i karakteristisk stående .. ställning och därigenom för jägaren markerar det vildas närvaro. 2NF 27: 562 (1918). Så snart björnen känner människans vittring, tar han i allmänhet till flykten. FoFl. 1934, s. 217. Nu har älgen fått vittring på flocken. Det är en ungtjur. De hör knakandet av grenar som knäcks när den sätter fart genom skogen. Larsson BlodSpill. 276 (2004). — jfr BLOD-, ROVDJURS-, RÅDJURS-, RÄV-VITTRING.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 2. (Han) gaf sig ut, lystrande till kornknarrens kärfva musik och nosande efter unga flickors vittring. Engström Bläck 20 (1914). Tidningsmannens vittring för vad som låg i luften. UrDNHist. 1: 102 (1952). Sverige har sensationellt vittring på VM-guld. DN 23/8 1999, Allm. s. 1. I Bremen kände .. (drottning Kristina) vittring av den politiska maktbas som hon så länge sökt. Englund Silverm. 115 (2006). — jfr SEGER-VITTRING.
Spalt V 1524 band 37, 2017