Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIVA vi3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Lohman Vitt. 384 (c. 1735) osv.) ((†) -er Franckenius Spec. D 2 a (1659: Gulhwijfwer)).
Ordformer
(förr äv. hv-, hw-, w-, -ij-, -fv-, -fw-)
Etymologi
[sannol. elliptisk bildning till GULD-VIVA]
i sht bot. o. trädg. om växt tillhörande ngt av släktena Primula Lin. o. Androsace Lin. av familjen Primulaceae; i pl. äv. om ngt av dessa släkten; särsk. dels ss. senare led i ssgr, dels i förb. med karakteriserande adj., i vissa uttr. utgörande namn; äv. elliptiskt för GULD-VIVA; jfr LÄRK-BLOMSTER, OX-LÄGG 2, PRIMULA, SVAL-BLOMSTER 1. Vår skönsta lillja står än flat för theras vifvor. Lohman Vitt. 384 (c. 1735). Vivornas lysande klockklasar hade bleknat litet och slokade på sina stänglar. Holmström Benj. 94 (1932). Violer och vivor uppdragas förmånligast på en fröbädd, varifrån de flyttas, helst på hösten och om möjligt med jordklump. HantvB I. 3. 1: 419 (1935). Primula scøtica (dvs.) skotsk viva. VåraKulturvN 142 (1977). NE 20: 14 (1996; i pl., om släktena Androsace o. Primula Lin.). — jfr AURIKEL-, BLÅ-, GULD-, JORD-, MAJ-, RÖD-, SOMMAR-, STRAND-, TRÄDGÅRDS-VIVA m. fl.
Ssg (bot. o. trädg.): VIVE-VÄXT. (viv- 19041923. vive- 1883 osv.) särsk. i pl., om familjen Primulaceae. Krok o. Almquist Fl. 1: 42 (1883).

 

Spalt V 1525 band 37, 2017

Webbansvarig