Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VOVVE vωv3e2, förr äv. VOVVOV, m.//ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(vove 1903–1916. vovve 1867 osv. vovvov (-ovo-) 1881–1968. wovwov 1897)
Etymologi
[till VOV med anslutning till andra, liknande sbst. på -e (jfr t. ex. PÅLLE); jfr (med avseende på formen vovvov) d. vovvov, t. wauwau, eng. bow-wow. — Jfr VOFFSING]
(vard., med prägel av barnspr.) hund; äv. i jämförelser l. i bildl. anv., om person (jfr HUND, sbst.1 1 b, 2). UrKorrCronholm 172 (1867; om person). (Det blev bestämt) att min hustru skulle få vara ensam om att uppfostra sin lilla älskliga vovve. Grebst 1År 151 (1912). Walter följde med som en snäll vovve. Essén Fob 148 (1919). Kom hit! Målle! Kom! Duktig vovve! SDS 21/1 2001, s. C8.

 

Spalt V 1562 band 37, 2017

Webbansvarig