Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VRÅNG vroŋ4, r. l. f. (2SthmTb. 8: 106 (1589) osv.) ((†) n. Arwidsson o. Ohlson 21 (1911: vrång, pl.)); best. -en; pl. vränger vräŋ4er (äv. att hänföra till sg. vrang l. vräng l. vränga, SkeppsgR 1541, s. 760, osv.) ((†) -ar G1R 4: 77 (1527), Rudbeck d. ä. Atl. 2: 39 (1689); -er 2SthmTb. 8: 107 (1589) (ss. n. = Arwidsson o. Ohlson 21 (1911))); äv. VRANG vraŋ4, r. l. f.; best. -en; pl. vränger (se ovan) ((†) -er G1R 29: 724 (1560), ConsAcAboP 10: 370 (1713)); förr äv. VRÄNG, r. l. f. (SUFinlH 5: 273 (1618), Fornv. 1925, s. 68) l. n. (DA 1771, nr 199, s. 3); pl. -ar (Verelius 225 (1681), Fischerström 4: 110 (1792)) l. -er (se ovan); l. VRÄNGA, r. l. f.; pl. -or (Linné Vg. 247 (1747), Fischerström 4: 110 (1792)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(vrang (w-, -ngh) 1543 (: wrangh lades) osv. vrengier, pl. 1541 (: eke vrengier). vrång (w-, -o-, -åå-, -ngh) 1527 osv. vräng (w-, -e-, -ngh) 1544 (: wrengdes)–1925. vränga (w-) 1747–1872. wrangnarna, pl. best. 1689. wrängiar, pl. 1681)
Etymologi
[sv. dial. vrang; jfr fvn. rǫng (nor. nn. rong, nyisl. röng); jfr äv. mlt., mnl. wrange, feng. wrang, wranga; till VRÅNG, adj.]
(förr) om böjt l. bågformat trä; särsk. om på träfartyg tvärskepps löpande förbindning, spant (se SPANT, sbst.1 1); vanl. i pl. Eth par stora Skwther .. medt vråånghar .. och hwess annan dell med inredhe tackell och tygh som skwthor tilhörer. G1R 4: 77 (1527). Båten war spitsad och updragen åt ändarna; 10 wrängor midt på, utom 3 wid hwardera ändan fäste båten. Linné Vg. 247 (1747). Icke får man altid borthugga de unga trän och qwistar, som wilja wäxa krokigt, de kunna ofta med ganska stor nytta brukas til wränger och kran i skepp. Trozelius Rosensten Inledn. 15 (1752). (De) bruka .. sådane (hö)häckar, .. hwilka äro gjorde med twenne räm, som fästas wid twå krokuga trän, som kallas wränger. Crælius TunaL 369 (1774). En vrång .. täljes av i båge växt virke ock avpassas för att tätt sluta intill borden. Landsm. 1926, s. 12. Vrängerna var stadiga självkrokiga don som höll bordläggningen stadig och förhindrade att båten blev rankig. PåKryss 1962, s. 306. — jfr BÅT-, SKEPPS-, SKUTE-VRÅNG.
Avledn. (†): VRÄNGA, v.1 förse (fartyg l. båt) med vränger. Kom til Snörepiils båtth, ner hand wrengdes aff Nya, som slogs i wrengh(er)ne, Twebredh Spich. SkeppsgR 1544. SkeppsgR 1545.

 

Spalt V 1610 band 38, 2019

Webbansvarig