Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅL vå4l, sbst.4, r. l. m. (UHiärne 2Anl. 196 (1706) osv.) ((†) n. Borgström ResVerml. 72 (1845), FoF 1938, s. 24); best. -en; pl. -ar, möjl. äv. att hänföra till sg. våle; förr äv. VÅLA, sbst.1, r. l. f.; l. VÅLE, sbst.2, r. l. m.; pl. -ar (se ovan).
1) (förr) om hög av kvistar l. stenar o. d. uppkastad på plats där ngn dött (en våldsam död), (offer)bål (se BÅL, sbst.3 2) l. dödsbål (se d. o. 2) l. offerkast; äv. om sådan hög på plats där likkista vilat på väg till kyrkogård. Bonden vill ej gärna köra ett lik till kyrkan .. utan bäres alltid likkistan och der denna under vägen nedsättas, uppkastas ett våhl. Borgström ResVerml. 72 (1845). En tredje offervål i trakterna av Djura är Tutvigers vål. FaluKurir. 21/11 2014, 2: 17. — jfr OFFER-VÅL.
2) (i vissa trakter) (lägre l. planare) höjd l. berg l. fjäll(rygg). Uppå den stora ryggen .. äro ganska höge och särskildte bärg .. De lägste kallas af Jämtarne Ruar, hvarpå följa Vålar, så Hågnar och sist Stötar. VetAH 1763, s. 273. På de blåsiga vålarna glesnar .. (fjällbjörksskogen) till kal, risig fjällhed. TurÅ 1942, s. 348. Jfr: Berg och fiällar blifwa mångaledes fördeelte, efter deras belägenhet, form och skapnad .. Somlige höga och spetzige som .. Hillax (dvs. Helags) wårdarne. UHiärne 2Anl. 196 (1706). — jfr FJÄLL-VÅL.
Spalt V 1695 band 38, 2019