Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄLD, adj.2; n. o. adv. vält.
Ordformer
(vald (u-, w-) 1584 (: owalde)–1681 (: owalde). veld (w-, -ee-, -dh) 1578 (: Owelde)–1716 (: owelda). vild (u-, w-, -ll-, -dh) 1526 (: owildhe)–1776 (: ovilde). väld (w-, -dh) 1534 (: owäldhe)–1767 (: oväldt). will 1673 (i vers))
Etymologi
[sannol. utlöst ur sådana ssgr som VÄLDA-MAN o. VÄLDE-VITTNE, med anslutning till VÄLD, adj.1]
(†) motsv. VÄLD, sbst.1 3: partisk; ej vittnesgill; särsk. i uttr. vara väld i saken; jfr VÄLDIG, adj.2 Menendes ath the som swore och withnede skole hafwa warit wilde i saken och med mutor och gåfwer ther til köpte. HFinlH 7: 174 (1545). Tillsporde F(urstlige) N(åde) dem, om dee någon wiste i denne Rättegång wäld wara. HSH 19: 213 (1600). Nu sägher annar witne äre wälde, ligge thet till häredzhöfdinge och häradz nämpd huilken rätt hafuer. Lagförsl. 199 (c. 1609). En will Dom fälla. Lucidor (SVS) 110 (1673; uppl. 1997). — jfr O-VÄLD.

 

Spalt V 2028 band 38, 2019

Webbansvarig