| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄLES vä3les2 l. 40, förr äv. VÄLIS, interj.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i sådana uttr. som väles den som osv., den är lycklig som osv. (jfr VÄL, adv. osv. I 1 b η β’); äv. utan efterföljande relativsats; förr äv. som hälsningsfras (jfr HELL, interj. I 1). Ingen weth huart lyckon huelffuer, welisz them som nogot haffuer sielffuer. SvOrds. B 3 a (1604). Wälies henne som blijr räcknat bland Gudarna. Prytz OS D 1 b (1620). Kring hans Säten skole ståå, / Öhlestånckor Tiugu Twåå, / I hwar hand een Öhlekosa / Wälis den, som så blijr roosat. Runius (SVS) 2: 316 (1712). Wäles mig! nu kan jag ej allenast rädda mig sjelf, utan ock frälsa min Fosterjord. Tessin Bref 1: 24 (1751). Hon geck i stugan in och hördes wänligt hälsa / Hon sade: Wäles er min lilla moder Elsa. Livin Kyrk. 30 (1781). Vi äro dock bra olika! – Väles henne! Hon medför öfverallt den kärlek som utgör hennes frid och sällhet! KJohansson hos Bremer Brev 3: 520 (1917).
Spalt V 2036 band 38, 2019