Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄLGEFALL, r. l. m. l. f.
Ordformer
(velgefal 1682. välgefall 1682. welgeffall 1559. wolgeffall 1534. wälgefalle 1612. wälgefallen 1528)
Etymologi
[jfr ä. d. velgefald; av t. wohlgefall o. wohlgefalle(n), till wohlgefallen, av wohl (se VÄL, adv. osv.) och gefallen, falla i smaken (besläktat med FALLA)]
(†) (väl)behag l. belåtenhet; ofta i fråga om att gå ngns begäran l. önskan till mötes, i uttr. (vara ngn) till välgefall; ofta i allittererande förb. med vilja. Och haffuer Kon. M. aff Danmarck Kon. M. aff Swerige til synnerligh Wilia och Wälgefallen, annammat Slotzloffuen aff Her Vincentz til Bergenhusz. Tegel G1 1: 212 (i handl. fr. 1528). Vtij huad matthe jach kan vare edher till velgörtt och welgeffall igen, gör jach stedes gerna. BtFinlH 3: 447 (1559). Huarigenom oss en stor villighet och velgefal skier. VDAkt. 1682, nr 78.

 

Spalt V 2043 band 38, 2019

Webbansvarig