Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄPNARE vä3pnare2, m.//ig., best. -aren, äv. (numera bl. vard.) -arn; pl. =; pl. best. -arna (Hildebrand Statsförf. 165 (1896) osv.) ((†) -arena Wallin (SVS) 1: 462 (1807)); förr äv. VÄPNER, m.//ig.
1) (utom i oeg. anv. om ä. förh.) om (på riddarvärdighet aspirerande) vapendragare hos riddare; i fråga om nutida förh. äv. oeg., om medhjälpare l. följeslagare o. d.; jfr KNAPE, sbst.2 1, SVEN 2, VAPEN-BÄRARE a, VAPEN-SVEN. AnmTornSp. 1776. Till döds af sin väpnare riddaren stacks: / Den väpnaren ville bli riddare strax. Gellerstedt GVis. 210 (1900). Även riddarnas följeslagare, väpnare och svenner buro sina herrars tecken eller, såsom dessa benämndes, sköldemärken eller vapen. HantvB I. 1: 420 (1934). En riddare med sin väpnare i följe. Lindgren Mio 128 (1954). Får jag .. presentera min väpnare och vapenbroder Mr William Jones, walesare av födsel och ohejdad vana. Anderson Brev. 72 (2004).
2) (förr) sven (se d. o. 4); jfr KNAPE, sbst.2 2. G1R 1: 157 (1523). Magnus Gregersson, Wäpnare, Kongl. Råd och Lagman af Vplandom. Peringskiöld MonUpl. 39 (1710). Vi veta, att en frälsegård i Säby år 1482 ägdes av väpnaren Anders Pedersson (Stierna), en tid häradshövding i Vedens härad. Fatab. 1955, s. 59.
Spalt V 2198 band 38, 2019