| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YRA y3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(utom i ssgn SNÖ-YRA numera bl. ngn gg) om (l. elliptiskt för) snöyra; yrväder; äv. mer l. mindre konkret; förr äv. i fråga om annat slag av yrande stoft l. ämne; jfr YR, sbst. Schroderus Dict. 259 (c. 1635). Där kom een faaslig Natt med tusend Åskie-dunder, / Med Yror och med Slagg. Dahlstierna (SVS) 72 (1697). Men snöfallet tilltog och blef yra. Strindberg HMin. 1: 292 (1905). Så att det stänkte en hel liten yra av vattenpärlor omkring honom. Benedictsson 7: 166 (1920). Det började så småningom snöa, en våtflingig yra som blev allt tätare. Martinson Kap. 180 (1933). — jfr JORD-, SAND-YRA.
Ssgr, se yra, v.1
Avledn., se yra, v.1
Spalt Y 64 band 38, 2021