| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ZELE, r. l. m. (Stiernman Riksd. 1794 (1678), VDAkt. 1797, nr 174), äv. n. (Stiernman Com. 4: 63 (1674)).
(†) iver l. nit(älskan) (för ngt); ibland med inbegrepp av (l. särskild tanke på) underdånighet l. stor respekt l. vördnad (för ngn l. ngt); särsk. i fråga om dels tro(sutövning) (jfr TROS-IVER), dels plikttrogenhet l. arbetsamhet; ofta i förb. med ett preciserande adj.-attribut l. ett mer l. mindre liktydigt sbst.; särsk. i sådana sättsadverbiella uttr. som med (sådan l. sådan) zele. Stiernman Com. 4: 63 (1674). At predyka Gudz ordh medh den Zeel och gudeliga ijfuer som Gudz ande behager ingifua. VDAkt. 1683, nr 268. Jag önskar att dän mig har aflöst måtte mig och succedera uthi dän ifriga zele jag har hafft att arbeta effter mitt yttersta förståndh till gvarnisonens beröm och Hans Majestetz tienst. BrinkmArch. 2: 153 (1699). Patriotisk zele för det allmänna bästa. 2BorgP 6: 60 (1738). Den trogna zele och vördnad, hvarmed jag oaflåtel. framhärdar. HH XXXII. 1: 11 (1774). Med allan zêle och devotion. VDAkt. 1797, nr 174.
Spalt Z 4 band 38, 2021