Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅKLAGA å3~kla2ga, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -NING (†, Ekblad (1764), DN(A) 1909, nr 13915 B, s. 1); -ARE (se d. o.), -ARINNA (†, Weste (1807), Dalin (1855)), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. åå-)
Etymologi
[fsv. aklagha; ssg av Å, prep. o. adv.2, o. KLAGA, v.]
1) (†) klaga (se KLAGA, v. 3) på l. över (ngt), klandra (se d. o. 5). De åklagade inköpen och byggnaderna .. hafva ej varit onödiga, utan längesedan befallda. Atterbom Minnest. 1: 43 (cit. fr. 1670). At til förekommande af then myckna nuvarande bristen samt then theraf förorsakade och allmänt åklagade dyrheten å landet. 2RARP 14: 621 (1743). Rosenstein 3: 26 (1796).
2) anklaga l. beskylla (ngn för ngt); särsk. (o. numera nästan bl.): inför domstol l. motsv. instans anklaga (ngn för ngt brott o. d.) (i sht i p. pf. (se slutet)); äv. med sakobj.: väcka talan l. åtal angående (ngt); äv. abs. Hure .. Göstaff Trolle hårdelighen åklagade then erlige qvinne fru Chirstine och allt Sverigis rikis rådh och adel in för then gamble kongh Christiern på Stocholms slott. RA I. 1: 464 (1546). Kom för räten wällärde her Jon kyrckieherde, och åklagade strömnes mähnerne, at derass hästär haffuer igenom ogilda gersslegårder, giort honom En stor skadha på hanss Nyåcker. ÅngermDomb. 9/12 1635, fol. 99. The som bruka sina tungo til at beliuga och försmäda sin nästa, til at skymfa och åklaga then oskyldiga. Spegel Pass. 187 (c. 1680). Profossens syssla var, både att åklaga förbrytelser och inmana brottslige i häkte. 2VittAH 3: 289 (1788, 1793). Att endast verklige .. myndige borgare voro befogade att sjelfve åklaga och personligen uppträda inför rätta. Palmblad Fornk. 2: 471 (1845). — särsk. i p. pf. i substantivisk anv., om person som anklagats: tilltalad (se TILLTALA, v. 4 slutet). Weise 369 (1697). Fälles den Åklagade til Penninge-Böter, betale straxt i Stads-Cassan. PH 1: 258 (1720). Eskilstuna Tingsrätt dömde mannen till ett års fängelse, en dom som den åklagade överklagade. EskilstKurir. 28/7 2012, s. 4.
Avledn. (till 2): ÅKLAGAN, r. l. f. [fsv. aklaghan] (numera föga br.) anklagelse; särsk. om anklagelse inför domstol, käromål (se d. o. 2) l. åtal; jfr åklagelse. G1R 5: 180 (1528). Tå Marcus Aquilius skulle förswara sigh vppå then åklagan, at han hadhe alt förmyckit beskattat Vndersåterna. Schroderus Liv. 931 (1626). All åklagan bör ske efter lag med fullom witnom och skälom. HC11H 8: 134 (1681). Stadsfogden Ahlqvist framkallades och upprepade nu sin .. åklagan samt tillkännagaf att af honom åberopade vittnen .. nu voro tillstädeskomna. ÅbSvUndH 62: 125 (1851). Östergren (1969; angivet ss. sällsynt). —
ÅKLAGARE, se d. o. —
ÅKLAGELSE, r. l. f. (numera bl. tillf.) anklagelse; särsk. om anklagelse inför domstol, käromål (se d. o. 2) l. åtal; jfr åklagan. Helsingius (1587). Boken ådrog honom en åklagelse för högförräderi och en dom om fängelsestraff på 2½ år. GHT 12/3 1877, s. 3. De massor af klagomål öfver valingrepp, som .. skulle bilda grund för en åklagelse mot regeringen af svåraste slag. GHT 20/11 1877, s. 2. —
ÅKLAGERI1004, n. särsk. (i konkretare anv.) sammanfattande, om åklagarväsende l. åklagarmyndighet o. d. SocDem. 8/12 1894, s. 2. Den nya rättegångsbalken med sin sammanblandning av polis och åklageri. AP 1952, nr 102, s. 1. —
ÅKLAGERSKA, f. (numera bl. ngn gg) kvinna som anklagar (se anklaga 2). Ogerningsz folks åklagare, eller åklagerska. Linc. Oo 4 b (1640).

 

Spalt Å 79 band 38, 2021

Webbansvarig