Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BAUTASTEN ba͡u3ta~ste2n, äfv. ba͡ω- (bau´-tasten Weste; bàutastén Almqvist), numera sällan BÖTASTEN bø3ta~ (af Dalin (1850) angifvet ss. uttal för bautasten), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bauta- Schönberg Bref 1: 34 (1772), Möller (1790), Sjöborg Nomenkl. 8 (1815), Tegnér 1: 14 (1825) m. fl. bauti- Hallman Vitt. 169 (1734). böta- Peringskiöld Hkr. 1: 10 (1697), Dalin Hist. 1: 196 (1747), Hildebrand Sturl. 1: 1 (1869) m. fl.; under 1700-talet ganska allmän form)
Etymologi
[liksom d. bautasten af isl. bautasteinn (jämte bautarsteinn), hvilket sannol. förhåller sig till bautaðarsteinn af ett sbst. *bautaðr (af bauta, slå, stöta) på samma sätt som t. ex. fagnafundr, ett gladt möte, till fagnaðarfundr (af fagna); se för öfr. Bugge Norræn fornkvæði 394 (1867), Hj. Falk i Arkiv 4: 354. Ordets ursprungliga bet. är enl. Fritzner sannol. en sten hvarmed man sticker l. stöter l. som har samma form som ett spjut l. dyl. Det är icke troligt, att, ss. t. ex. Vigfusson förmodat, sammanhang eger rum med isl. braut, väg. Med afs. på andra ä. uppfattningar af ordets härledning se Verelius Götr. Notæ 80 (1664), Loccenius Antiqu. 165 (1670), Biörner Yfverb. göt. 44 (1738). Ordet är ett af de många som under senare hälften af 1600-talet på lärd väg från isl. inkommo i sv.]
benämning på stenar som de gamla nordborna reste till minne af döda hvilka de ville hedra; minnessten; ofta om minnesstenar utan inskrift. Verelius Götr. Notæ 80 (1664). Efter alla de Männ som någon manlig Giärning hade uträttat, eller kunde giöra, skulle man (enl. Odens lagar) opresa Böta-stenar (thet är Rune- eller Grafstenar). Peringskiöld Hkr. 1: 10 (1697; isl. Enn epter alla þa menn er nockuþ Manns-mot var aþ, skyllde reisa Bauta steina). Han .. lät hugga deras Namn i en Böta Sten. Mörk Ad. 2: 381 (1743). Oden införde den seden at resa bautastenar efter berömlige Män. Schönberg Bref 1: 34 (1772). Ärren på hans panna sade, / hvad runor på en bautasten. Tegnér 1: 153 (1822). När månen strör kring bergen sitt bleka sken / och midnattsdaggen faller på Bautasten, / då sitta vi, o Thorsten, på högar runda. Därs. 14 (1825). Nära Risinge nya kyrka, finnes Ottar Dunderhakes graf, prydd med en hög bötasten. Lönnberg Ragnf. 206 (1873). Bautastenar, såsom man kallar de ofta flera alnar höga stenar, som restes på ryktbara kämpars grafvar, och som sakna inskrift. Bergman Gotl. geogr. o. hist. 70 (1879). — i utvidgad o. bildl. anv.
a) om nutida minnessten liknande en forntida bautasten. Tegnér 2: 473 (1823). På en kulle i Ljunga pastorsboställes närhet invigdes .. 1876 en med inskrift försedd bautasten till Lings minne. C. Eichhorn i NF 9: 1395 (1885). Grafmonument (säljas) billigt. .. (Bl. a. en) stor, hög Bautasten med slipad medaljong och vacker fot. GHT 1898, nr 41 A, s. 3.
b) bildl. Det bästa af en konstnär är idén. / Hans svaghet dör, hans brister skola glömmas, / Hans tanke lefver, blir hans bautasten. Topelius Ljung 155 (1874, 1889).
Anm. 1:o Ngn gg förekommer äfv. den förkortade formen bauta [jfr bauta hos nor. förf.]. Vänner hafva deröfver (dvs. öfver grafven) rest en väldig bauta. B. Schöldström (1884) hos Schultz Värjhugg 28. — 2:o En tillfällig bildning efter mönstret af bautasten är bautabild. Hvarje föremål (i Egypten) tycktes mig heligt och en urtidens Bautabild. Berggren Resor 2: 240 (1826). Här synes Bauta- vara fattadt antingen liktydigt med ”minnes-” l. ss. innebärande bet. af ngt forntida o. vördnadsvärdt.

 

Spalt B 521 band 3, 1901

Webbansvarig