| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESNÄRJA besnær4ja, i Sveal. äfv. 032 (besnä´rja Weste; besn`ärrja Almqvist), v. -snärjer, -snärjde, -snärjt, -snärjd; poet. l. arkaiserande äfv. -snärde, -snärt, -snärd; se för öfr. SNÄRJA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (Helsingius (1587), Lind (1749)), -NING; -ARE (Hallström Venez. kom. 61 (1901)).
1) (numera knappast br.) fånga i snara l. nät o. d., snärja. Tijn barn .. lågho på alla gator såsom en besnerd skogs oxe. Jes. 51: 20 (Bib. 1541; öfv. 1904: såsom antiloper i jägarens garn). Achtadhe hon .. vppå, at hon måtte besnäria Räffwen. Balck Esop. 93 (1603). När Foglafängiaren Foglafänget anrättat hafwer, så besnärier .. (han fåglarna) i Giller, Slaghbuur, eller Snaror. Schroderus Comen. 428 (1640, 1647). — i utvidgad anv.: fängsla, binda. The äro allesammans besnerde vthi kulor. Jes. 42: 22 (Bib. 1541; öfv. 1897: fängslade, Luther: verstrickt).
2) (numera föga br.) mer l. mindre bildl.: snärja, insnärja, intrassla, förvirra; omsnärja, snärja fast; locka i fällan. (Gud) hielper oss aff nödh och sorg, / som oss wil her besneria. Ps. 1536, s. 27. Mine fiendar haffua besnärdt migh lijka som en foghel. Jer. kl. 3: 52 (Bib. 1541); jfr 1. Therföre kunna the snart besnärat och fången warda medh falska läro. Glossa t. Hes. 13: 22 (Därs.). När en ond syndar, besnärier han sigh sielff. Ordspr. 29: 6 (Därs.); jfr a. Hwadhan haffua tå Bisperne thenna machten, at the måghe vppå Gudz Församling läggia sådana stadhgar, til at besnäria samweten? Ups. möt. N 4 a (1593). Att the .. måtte .. warda förloszade, uthur Diefwulens garn, ther med the besnärde äro. Rudbeckius Kon. reg. 495 (1620) [jfr 2 Tim. 2: 26]. Spinnelen i sijn Garn bestrickar (dvs. snärjer) spinkote Myggar; / Gettinga snorra sig vt .. / .. de Fattige fasna (dvs. fastna), besnärias; / Stolte och store gå frij. Stiernhielm Herc. 257 (1668); jfr 1. Tå Satan migh besnärde. Ps. 1695, 158: 10; jfr Ps. 1819, 75: 10. Besnärd i syndsens garn. Ps. 1695, 292: 3; jfr Ps. 1819, 176: 3. Tå besnerde the honom (dvs. Ahab) med hans egen ord; them han intet kunde återkalla. Swedberg Sabb.-ro 290 (1701, 1710); jfr BESLÅ III a. Mitt qvinnohjerta blef så groft besnärjdt / Utaf hans söta ord. Hagberg Shaksp. 5: 240 (1848). Cavallin (1875). Hallström Venez. kom. 61 (1901). — jfr SYND-BESNÄRD. — särsk.
a) (†) refl. med prep. med: inveckla sig i. Som han uti denna saak, sig 2:ne gånger med twetalan besnärgt. Växiö rådstur. prot. 1714, s. 48.
b) (†) om uttryck o. d., i p. pf. i adjektivisk anv.: invecklad, oklar, svår att förstå. Besnardh, inwefwat, .. mörck, swår at förstå. Lex. Linc. (1640; under inexplicitus).
c) (†) i p. pf. i adjektivisk anv. närmande sig bet.: bekajad, behäftad. Besnärd medh någon wrång mening. Skytte Underv. A 7 a (1604). Alla Menniskior äre nästan mz thet okynnet besnärde, at the beflijta sigh .. ther om, huru the måga synas något wara. Muræus 1: 85 (1648).
Spalt B 1598 band 3, 1905