| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BOBB bob4, sbst., r. l. m., l. interj.; ss. sbst. best. -en; pl. -ar. sällan -er (Ny tidn. f. idr. 1908, s. 521). Anm. Ngn gg användes den eng. pl. bobs. Ny tidn. f. idr. 1909, s. 8.
I. [af eng. (amerik.) bob, kortform till bob-sled, -sleigh (se BOBSLEIGH)] sbst.: bobsleigh. I Åre, när idrottsprojektet blir färdigt och klart därstädes, torde boben kunna blifva hemmastadd. Ny tidn. f. idr. 1908, s. 521. Mattsson V. skr. 1: 173 (c. 1910).
II. [trol. af ett eng. bob i samma anv., under anslutning till bob-sleigh bildadt till eng. bob, dels interj. för häftig rörelse, dels v. med bet.: röra sig upp o. ned l. fram o. tillbaka] interj.: lystringsrop för manskap å bobsleigh att gm rörelse med kroppen söka öka farten; jfr BOBBA, v. 2. Strax därefter (dvs. efter samlingen vid startplatsen) kom det kraftigt och taktfast: — Ett — två — bob! Ett — två — bob! Ett — två — bob! B. Nordström i SvD 1913, nr 53, s. 5. — substantiveradt. För hvarje framslungadt bob böjdes ryggarna med ett häftigt kast framåt, hvarvid den tunga bobben tvangs att glida ett litet stycke nedåt branten, där farten börjar på allvar. B. Nordström i SvD 1913, nr 53, s. 5.
-KÄLKE. —
-TÄFLING. —
-ÅKNING.
Spalt B 3657 band 5, 1917