FAMMEN, l. FAMMENE; l. FAMMINGEN; l. FAMMICKEN; l. FAMUKAN;
l. FAMMIKATTEN l. FAMMEKATTEN; interj.
Etymologi
[formen fammen är en eufemism för fannen (se FAN, djävulen) med sitt m-ljud från FEM i sv. dial. vas femunder (Ihre Gl. 1: 447 (1769)), vass-fammunder (Västmanl.; Herweghr Lex. (c. 1765)), eg. ’vårs (herres) fem sår’, en fordom vanlig ed (jfr UND). I fammene döljer sig det i nämnda ed efter räkneordet följande substantivet; jfr sv. dial. (Norrl.) Gus fammone (Ihre Dial.-lex. (1766; under fammone)). Formerna fammingen (jfr sv. dial. fæmingen (Ihre Gl. 1: 447 (1769)) o. fammicken (jfr FANKEN) äro (ett slags) diminutiver till fammen, under det att famukan (med dialektal slutändelse) synes bero på kontamination av ett *fammune l. dyl. o. fammicken. Formen fam(m)ikatten (fammekatten) har uppkommit ur fammicken gm anslutning till KATT (jfr Å. W:son Munthe i Stud. i mod. språkvet. 2: 88 ff.). — famen, famene osv. äro sannol. blotta skrivformer]
(†) lindrigare svordom l. bedyringsord (i de påträffade fallen i regeln användt av tjänstfolk o. bönder l. med dem mer l. mindre jämställda personer); särsk. i förb. vass fammikatten l. vass fammekatten! Fammingen, wille thet så tilgåå! Asteropherus 70 (1609; Noreens uppl.). Vass famikatter det lärer blifva fanders illa för min rygg, om jag dröjer längre. Gyllenborg Sprätth. 47 (1737). Vass fammekatten, det tycker jag väl om. Knöppel Blindeb. 8 (1746). Men famikatten! närHan stog på bår, / Hur di glunkade då. Carelius Hönsg. 10 (1751). Hålafammen! Samtal emellan Jochum Lakej o. Pelle Husdräng 3 (1775).
