Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALDUN kaldɯ4n l. KALUN kalɯ4n, n. ((†) m. l. f. SkrGbgJub. 6: 97 (1588)); best. -et.
Ordformer
(kald- 1536—1910. kold- 1555. kal(l)- 1627—1910. kåld- 1557—1562)
Etymologi
[fsv. kaldun, n., sv. dial. kallun; n., liksom d. kallun av mnt. kaldune(n), kallune(n), koldune(n); jfr t. kaldaunen, pl.; av mlat. calduna (varav ffr. chaudun o. det från ffr. lånade ä. eng. chawdron), avledn. av lat. calidus, varm, o. trol. urspr. användt om de ännu varma inälvorna av ett nyslaktat djur]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ett slaktat djurs (ätliga) inälvor, (ätligt) innanmäte av slaktdjur. G1R 11: 11 (1536). Att både kåldunedt och kroppen (av de slaktade ”skattefåren”) blifver välförvaradt udi tunnor. Därs. 27: 160 (1557). PH 6: 4394 (1756). 2NF (1910). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] i utvidgad anv. (skämtsamt) om människas inälvor (mage o. tarmar). Wadman Saml. 1: 122 (1830). Det ända skrek i kaldunet på mig efter saltet. Bondeson MVK 118 (1893, 1903).

 

Spalt K 91 band 13, 1935

Webbansvarig