| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFNÖTA a3v~nø2ta (a`fnöta Weste; se för öfr. NÖTA), v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abnüssung)), -NING. —
1) gm nötning förminska l. göra tunnare; slita. Color obsoletus .. Affnött. Lex. Linc. (1640). Stiernhielm Arch. P 2 b (1644; om mynt). Tenuo, giöra tunn, afnöta. Cellarius (1699, 1729). Då tanden under tuggningen småningom afnötes. Berzelius Kemi 6: 540 (1830). En .. af dessa skrifvelser är .. i vecken mycket afnött. Fryxell Ber. 11: 31 (1843). Formmaskiner .. (som) temligen starkt afnötas. A. Cramer i Tekn. tidn. 1871, s. 188. — särsk.
a) om berg o. d.; i sht geol. denudera. Bärgssträckningar .. med rundade åsar och kullar, åt ändarna afnötte. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 3. Mossbelupna och i kanterna afnötta klippblock. Topelius Fält. 4: 189 (1864). (Niagaras) jättelika vattenmassa fräter och gnager ideligen på den underliggande klippan, som den småningom afnöter. Svensén Jorden 490 (1887). jfr: Erosion (afnötning). Nathorst Jord. hist. 14 (1888); jfr 2 b.
b) bildl. En skenbar och ofruktbar frid, som, ej mindre än öppen fejd, afnöter (dvs. tär på) krafterna. Wallin 2 Pred. 1: 245 (1830). Jag har .. aldrig kunnat fullkomligt öfvervinna (min blyghet) .., ehuru den .. blifvit mycket afnött .. genom tvånget .. att träda fram. De Geer Minnen 1: 25 (1892); jfr 2 b. — språkv. Ordformernas afnötning. Rydqvist SSL 2: 291 (1857).
2) gm nötning afskilja l. aflägsna.
a) (mindre br.) gm nötning lösgöra l. afsöndra. Äro (kvarnstenarna) .. icke af behörigt stenslag, afnötes fin sand under .. malningen. Fischerström 3: 436 (1781). Sand- och lerpartiklar, .. som vågorna afnöta från kusterna, afsätta sig på bottnen (af sjöar o. haf). E. Erdmann i NF 14: 810 (1890).
b) gm nötning låta (ngt) försvinna; nöta bort; ofta svårt att skilja från 1. Lackeringen är fullständigt afnött. Dalin Hist. 1: 9 (1747). Lofven (dvs. lon, luggen) på detta kläde är aldeles afnött. Widegren (1788). En rand (på hundens hals), der håret afnött är. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 50 (1795). I somliga fabriker skuras spikarne .. med groft grus i en kringgående tunna .., på det att de kärfvaste ojemnheterna må afnötas. Almroth Tekn. 542 (1839). — bildl. En viss råhet, hvilken behöfver sin tid att afnötas. Leopold 6: 36 (c. 1816). Tänkesätten rifvas emot hvarandra och afnöta hvad som å ömse sidor är för ojämnt. Tegnér 3: 215 (1823). Striderna emellan det Götiska och det Svenska konungahuset hade småningom afnött de gamla stam-skilnaderna inom folket. Geijer II. 2: 167 (1832). — språkv. Boivie Sv. spr. 124 (1834). Det infinitiva a börjar redan under fornspråkets herradöme någon gång afnötas i vokaliskt utgående verb. Rydqvist SSL 4: 420 (1870). Afnötningen af de fornengelska ändelserna. E. H. Tegnér i UVTF 26: 74 (1880). Med hjelpverb menar man sådana verb, hvilkas konkreta betydelse afnötts. K. F. Johansson i NF 17: 584 (1893). jfr VOKAL-AFNÖTNING.
Spalt A 398 band 1, 1898