| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFRINNA a3v~rin2a (a`frinna Weste), v. -er, -rann, -runno, -runnit, -runnen (se för öfr. RINNA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abrinnung)), -ING (se d. o.).
— jfr RINNA AF.
1) om vätska: rinna bort l. undan. Schroderus Liv. 743 (1626). Några, som .. med det afrundna Blodet förloradt sina krafter. Mörk Ad. 2: 370 (1744). Denna jord ligger mycket högt, (så) at vatnet får afrinna. Linné Sk. 8 (1751). Honungens afrinnande (ur vaxkakorna). Rothman Bisk. 1: 183 (1800). Sedan vattnet småningom afrunnit, efterlemnar det en fruktbärande gyttja. Palmblad Geogr. 51 (1835, 1851; om Nilens öfversvämning). — särsk. i uttr. Låta afrinna. Låta blodet af ett slaktadt kreatur väl afrinna. Fock Fys. 190 (1859). (Man) låter .. en del af saften afrinna genom en sil. Läseb. f. folksk. 735 (1892).
2) om vattendrag: rinna l. flyta ned l. bort (från en viss utgångspunkt) l. åstad (i viss riktning). De vattendrag inom Valbo härad, som afrinna genom Bohuslän till hafvet. Lignell Dal 1: 58 (1851). Floderna .. (hafva) ursprungligen afrunnit från hvalfvets (dvs. det hvalfformiga terrängpartiets) topp. Nathorst Jord. hist. 376 (1890). A. Granlund i NF 17: 1221 (1893).
3) (†) bildl.: framflyta, förlöpa. Lät wår Lopp här så affrinna, / .. At tu (Gud) .. / Oss sidst til tin Frögde-Saal / .. bringer. Beckman Psalmhist. 835 (cit. fr. 1671); jfr Ps. 356: 5 (1695); jfr äfv.: Låt vår lefnad så förrinna. Ps. 426: 5 (1819).
4) om fast kropp: befrias från vätska, därigenom att denna rinner bort. Sedan (den i vatten sköljda) Fisken väl afrunnit. Fischerström 1: 114 (1779). Sätta ost .. (l.) diskkärl att a(frinna). Dalin (1850). Hönskött tvättas väl och får afrinna. Zetterstrands Kokb. 9 (1883). — jfr AFDRYPA 2.
Spalt A 424 band 1, 1898