| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFRYMMA a3v~rym2a, v. -er, -rymde, -rymt, -rymd. vbalsbst. -ANDE, -RYMNING. —
I. [jfr ä. d. afrømme, mnt. afrumen] (†) intr.: rymma bort; fly undan. G. I:s reg. 4: 328 (1527). Förmälte fiender äro .. affrymde aff wäghen. P. Erici 2: 12 a (1582). Alle Fångar och affrymde ifrån the Romare. Schroderus Liv. 640 (1626). De afrymdes barn .. fingo besittja sina föräldrars jord. Hallenberg Hist. 2: 516 (1790).
II. [jfr nnt. afrümen, t. abräumen] tr.
1) (knappast br. utom ss. bergv.) undanrödja l. bortskaffa (ngt höljande l. hindrande). — särsk. bergv. bortskaffa (de lösa jordlager, som betäcka ett malmberg l. ett malmstreck); vanl. abs. Rinman (1788). Kindblad (1867). jfr 2 slutet.
2) (mindre br. utom i p. pf.) göra (en yta l. en plats) fri från föremål, som (där) upptaga utrymmet l. äro till hinder. Salen var för den stundande högtidligheten afrymd. Skrifbordet är afrymdt. — särsk. (mindre br.) bergv. gm bortskaffande af lösa jordlager blotta l. afhölja (berg l. malmåder). Man afrymmer för hvarje arbetsperiod ej mera, än man kan hinna att bryta. Uppf. b. 3: 54 (1873). jfr 1 slutet.
Spalt A 432 band 1, 1898