| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
1) naturv., i sht fys. utöfva attraktion l. dragningskraft på (ngt), draga till sig; motsatt REPELLERA; jfr ATTRAKTION 1. Alla kroppar attrahera mer och mindre i den mon, alt som de äga mer och mindre materia til. Triewald Förel. 1: 120 (1728, 1735). Alla kroppar, som hafva samma slags Electricitet, så väl som alla lösa delarna uti en Electrisk kropp, repellera hvarandra, men attraheras af den, som ej är Electrisk, eller ock har en annan slags Electricitet. Duræus Naturk. 56 (1759). (Tungstens-)syran är benägen at attrahera phlogiston. C. W. Scheele i VetANH 2: 93 (1781). Melanderhjelm Astr. 1: 178 (1795). Fenomenen på himlahvalfvet förutsätta tillvaron af en emellan planeterna inbördes samt emellan dessa och solen ständigt verkande attraherande kraft, gravitationen. Fock o. Dahlander Fys. 22 (1875). Arrhenius Elektrokemi 57 (1900).
2) språkv. om ord o. d.: påverka (annat ord) till form osv. i strid mot den vanliga rektionen l. kongruensen; jfr ATTRAKTION 2. Om .. Relativet måste för sitt Verbs skull stå i Accusativen, men Nomen, hvarpå det har afseende, står i Genitiven och Dativen, .. så attraheras Relativum deraf, och antager samma casus, i stället för Accusativen. Faxe Buttmann 302 (1825). E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 334 (1891).
3) (mindre br.) allmännare: draga till sig; verka tilldragande; jfr ATTRAKTION 3, 4, 5. (Ingen skön kvinna har) med en så oemotståndlig makt attraherat mina blickar. H. Lilljebjörn 1: 62 (1865). En utställningsgrupp, som attraherar genom prydlighet. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 134.
Spalt A 2642 band 2, 1903