Publicerad 1903   Lämna synpunkter
AUGMENTATIV a͡ug1mäntati4v, äfv. a͡ωg1-, l. 01—, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, stundom 040~1 l. 030~2, äfv. -men-, stundom 400~1 l. 300~2, adj. l. sbst. n.; adv. -T; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. augmentativ, eng. augmentative, af fr. augmentatif, it. au(gu)mentativo, hvilka gå tillbaka till lat. augmentare, föröka, af augmentum (se föreg.)]
språkv.
I. adj.: som innebär l. utmärker en stegring i betydelse (i förh. till sitt grundord), till betydelsen stegrad l. stegrande; motsatt DIMINUTIV, adj. Augmentatift Verb på -on. Renvall Fin. spr. 39 (c. 1817, 1840). Isa, isä .. (är i finskan) ungefär lika med kas, käs .., men med bestämdare augmentativ betydelse. Collan Fin. spr. 189 (1847). Augmentativ bildning. Richert Kons. ljudl. 246 (1866).
II. sbst.: (afledt) ord med i förh. till grundordet (gm afledningsändelse o. d.) stegrad betydelse; motsatt DIMINUTIV, sbst. Förstoringsnomen (augmentativ). Renvall Fin. spr. 33 (c. 1817, 1840). Fornfr. pescion, ital. pescione, augmentativ af piscis. Richert Kons. ljudl. 256 (1866). Lerche Ry.-sv. ordb. IV (1896).
Ssgr: AUGMENTATIV-BILDNING1003~ l. 0103~ l. 0300~ l. 3000~, stundom 10103~ l. 10300~20. i sht konkret om ord som bildats medelst augmentativändelse. —
-ÄNDELSE~200. Hagberg Ital. spr. 22 (1863, 1882).

 

Spalt A 2662 band 2, 1903

Webbansvarig