| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEGRÅTA begrå4ta, i Sveal. äfv. 032 (begrå´ta Weste; begr`åta Almqvist), v. -er, -grät, -gräto (stundom -gret, -greto), -gråtit, -gråten ((†) -gretne (pl.) Dalin Hist. 1: 194 (1747)); se för öfr. GRÅTA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lex. Linc. (1640, under ploratus)), -NING (numera knappast br., Jer. 16: 5, 7 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 1603 (c. 1755)); -ARE (föga br., Rudbeck Atl. 2: 659 (1689)).
(i sht i högre stil) gråta öfver (ngn l. ngt); jfr GRÅTA; oftast i allmännare o. oeg. bet., om sådan sorg l. saknad som plägar taga sig uttryck i tårar. — jfr ALL-, O-BEGRÅTEN.
a) (gm tårar) gifva uttryck åt sorgen öfver (ngn l. ngt som man förlorat); sörja.
α) om den klagogråt som hos vissa (särsk. forntida) folk egna(de)s en nyligen afliden af hans (närmaste) efterlefvande l. af lejda gråterskor o. d.: hålla dödsklagan öfver. Och tå hela menigheten sågh, at Aaron war dödh, begreto the honom j tretiyo daghar. 4 Mos. 20: 29 (Bib. 1541). Beskaffer .. gråterskor, at the komma, och sender effter the som thet wel kunna, och begråta oss medh hast. Jer. 9: 18 (Därs.). Alle döde, som någorlunda varit älskade, antingen de brändes eller högades, blefvo (under ”högåldern”) gemenligen begretne i nio dagar. Dalin Hist. 1: 194 (1747). jfr: Tu skalt icke gå til begängelse (dvs. begrafning), och skalt ey heller någhorstädz gå til begråtning. Jer. 16: 5 (Bib. 1541; öfv. 1898: för att hålla dödsklagan).
β) i allm. med afs. på afliden, ngns frånfälle o. d., i sht i allmännare bet.: egna en gärd af sorg åt, (djupt) sörja (ngn) l. öfver (ngns död o. d.). Fosterlandet begråter i honom en af sina ädlaste söner. Hon hade i många år begråtit sin son såsom död. Thet är konungenom en stor ähra at hans vndersåter begråta hans dödh. O. Petri Kr. 56 (c. 1540). Rachel begråter sijn barn, och wil intet låta sigh trösta offuer sijn barn, ty thet är vthe medh them. Jer. 31: 15 (Bib. 1541; på motsv. ställe Mat. 2: 18 såväl i NT 1526 som Bib. 1541: gråter si(j)n barn); jfr b. En ömt begråten maka. Stenhammar 12 (1794). O! att som du (Balder) jag finge dö, / begråten af en trogen mö. Tegnér 1: 6 (1825). Mången begråter en död, emedan han behöfde hans tjenst eller umgänge. Franzén Pred. 5: 14 (1845). Hur han saknade och begret henne (dvs. sin maka), är lättare att fatta än att beskrifva. N. P. Ödman Minnen 2: 257 (1881).
γ) [jfr t. seine freiheit, seine ruhe beweinen] (nästan bl. i högre stil) med afs. på ngt (l. ngn) som man på annat sätt än gm döden förlorat: klaga l. sörja öfver förlusten l. saknaden af; vid sakligt obj. ofta med mer l. mindre tydlig personifikation. Nordenflycht Turt. 14 (1743). O barndom! sälla tid, som jag begråter! Kellgren 3: 116 (1794). Jag skall (i ett kommande lif) återse mycket, som jag saknat och begråtit. Lehnberg Pred. 2: 219 (c. 1800); jfr β. (Hon) längtar till den låga boning åter, / som nöjd hon öfvergaf, men nu begråter. Arnell LR 1: 32 (1829). Friheten begrets, såsom förlorad för alltid. Kolmodin Liv. 1: 376 (1831). B. E. Malmström 6: 138 (1847).
b) (numera föga br.) gm tårar gifva uttryck åt medlidande o. d. öfver (ngn olycklig osv.). Tu menniskio barn, begrååt folcket vthi Egypten, och störtt thet .. nedher vnder iordena til them som vthi kulona fara. Hes. 32: 18 (Bib. 1541); jfr a α. Thet war högnödigt, the (dvs. Jerusalems döttrar) skulle begråta sig sielfwa. Spegel Pass. 319 (c. 1680).
c) [jfr t. sein elend, sein schicksal beweinen] (under tårar) sörja öfver l. beklaga förhandenvaron af l. det sorgliga i (ngt). Måå wij .. alle wel clagha och begråta thet armoodh och wedhermödho som wij vthi kompne äre medh syndenne. O. Petri Handb. G 1 a (1529); jfr α. Thet skal wara en jemmer then man wel begråta må. Hes. 32: 16 (Bib. 1541). Ingen skal begråta tin skadha, eller bekymra sigh om tina plågho. Nah. 3: 19 (Därs.). Begråte wij wår stoora olycke. Svart Är. 91 (1560). Fly, falska fröjd! ifrån min stig: / Din flykt jag ej begråter. Ps. 1819, 280: 6; jfr a γ. När skaran kom, och han ej kom, begret jag nyss hans öde. Runeberg 2: 47 (1848); jfr a β. Begråta förlusten af all sin egendom. Dalin (1850); jfr a γ. — särsk.
α) med afs. på synd, felsteg o. d.: (under tårar) sörja öfver (o. ångra). Begråta sine gamble synder. Schroderus Hoflefv. 198 (1628). At wi .. begråta wår naturs fördärf. Spegel Pass. 43 (c. 1680). För sent man sin dårskap begråter. Lenngren 97 (1798). Säll den, som sin förvillelse / Bekänner och begråter. Ps. 1819, 196: 1. En villad son visst tillgift får, / När han sitt fel begråter. Hedborn Minne 210 (1835).
β) (föga br.) med objektssats. (Om ock) Alt hafwets skarpa salt i wåra ögon lågo, / Så kunde wij eij nogh .. / Begråta at wij boo vthi en tåredahl, / Ther siukdom, sorg och nödh osz möter vthan tahl. Spegel Öp. par. 5 (1705). Vi begråte ej, at alt vårt verk är så orent. Liljestråle Kempis 186 (1798); jfr α. Alle .. skola begråta, att en man .. räddad ur så många slagtningar, har fallit genom en qvinnas ränker. Kolmodin Tac. 1: 178 (1833).
b) till b. Begråtansvärda äro de, dessa menniskor, ty ”deras ände är förtappelse”. Rudin 1 Evigh. 2: 465 (1871, 1878).
c) till c. Wallin Rel. 4: 234 (1837). Det var i sanning begråtansvärdt, att Israels folk icke kände den tid, i hvilken de blefvo sökta. Rudin 2 Evigh. 2: 224 (1880, 1889). Vårt folk .. har att botfärdigt bekänna begråtansvärda synder. C. Åhfeldt i PT 1900, nr 1, s. 3.
Spalt B 769 band 3, 1901