| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEGRINA begri4na, i Sveal. äfv. 032 (begri´na Weste; begr`ina Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE.
(numera i sht i skriftspr.)
1) [jfr motsv. anv. i d. o. holl.] (föga br.) grina l. göra grimaser åt, hånfullt skratta åt. Ridere, irridere, Grina, Begrijna. Verelius Ind. 99 (1681); jfr 2. Begrina .. mit spöttischen Mienen belachen. Dähnert (1784). Dalin (1850; anf. ss. tillhörande det lägre spr. samt föga br.). Han (dvs. pudeln) ligger ju lugnt och begrinar mig! Rydberg Faust 63 (1876, 1878).
2) (på ett obehagligt l. oädelt sätt) förlöjliga l. göra narr l. spe af, begabba. Afvunden var intet sen, at begrina hans (ofrälse) härkomst. Dalin Arg. 1: 146 (1733, 1754). Hur Jesus blifvit pinad, / Belugen, piskad hårdt, af gudlöst folk begrinad. Kolmodin Qv.-sp. 2: 416 (1750). Man begrinar den dumma vapendragarn (Sancho Panza), och vet icke, at man med detsamma gör gyckel af sin egen jordbundna sträfvan. Rydqvist i SAH 12: 354 (1827). Utom den poetiska parodien .. gifves .. äfven en gemen; en brottsligt och fräckt begrinande. Atterbom Siare VI. 1: 105 (1852). Nu vill .. ett förargligt öde, att reseskildraren .. har rätt mot sin uppsluppne begrinare. V. Rydberg i GHT 1873, nr 92, s. 3. Snoilsky 4: 21 (1887).
3) [jfr motsv. anv. i t. dial.] (†) begråta. Begrina, .. Begråta, .. deplorare. Schultze Ordb. 1602 (c. 1755).
Spalt B 754 band 3, 1901