| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELÄGRA belä4gra, i Sveal. äfv. 032 (belä´gra Weste; bel`ägra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587; i bet. I)), -ING (se d. o.); -ARE.
I. om inneslutning af befästa platser l. af personer; äfv. bildl. o. oeg.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt mnt. belegeringe, belegertuch] (med trupper o. belägringsverk) omgifva l. innesluta samt (medelst artilleri o. annan krigsredskap) angripa (i afsikt att intaga l. tillfångataga); med afs. på befäst plats l. person(er) å dylik plats; jfr BELÄGGA 1 a, BESTALLA. G. I:s reg. 8: 101 (1532). Tesligist råde wij eder alffuerligen atj (dvs. att I) ecke lathe belegra eder i Landzkrona. Därs. 9: 190 (1534). Bestalla, belägra och beskiuta Slott och Städer. Brahe Oec. 11 (1585). Tå han hadhe Stadhen ganska häfftigt belägrat. Schroderus J. M. kr. 279 (1620). Samtal mellan belägrare och de belägrade. Serenius (1734, under shamade). De Danske arbetade med all kraft på sina batterier, och hade olägenhet nog af de belägrades starcka skiutande. Nordberg 1: 99 (1740). Det berättas, at Venetianerne varit de förste, som brukade Canoner, då de voro belägrade af Genueserne. Chapman Præs. i VetA 1770, s. 2. Också lyckades de belägrande icke att framtränga öfver fästningsgrafven. Carlson Hist. 1: 199 (1855). (Görtz) behandlade Sverige såsom en belägrad stad, der all enskild egendom kan tillgripas för det allmännas räkning. Malmström Hist. 1: 23 (1855). Hertig Johan .. blef belägrad (på Åbo slott) och tagen till fånga (1563). M. G. Schybergson i NF 4: 1316 (1881). Den (nyssnämnda truppstyrkan) belägrade förgäfves Köpenhamn. Wrangel Krigshist. 3: 132 (1885). — i bild. Nu skun I få se en belägring: Se huru en ärlig Mans välfärd och et oskyldigt Fruentimmers rykte belägras af Afvunden: Där gör han löpargrafvar, där en Mina, där en storm. Dalin Arg. 2: 333 (1734, 1754). Belägradt, lutar hans land till fall, / Bak ramlande murar det strider. Snoilsky 3: 21 (1883). (†) i förb. belägra rundt omkring. Hwar (sjukdom) tager in sin Post (vid belägring af Hälseborg), belägr’ osz rundt omkring / Och löpa sidst til Storm; fall’ an på alle sijder. Stiernhielm Häls. (c. 1650) [jfr ä. t. um und um belegern].
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. samt med afs. på bet.-utvecklingen fr. obséder] oeg. anv. af 1.
a) omgifva, samlas l. skocka sig omkring l. utanför l. i, ofta i afsikt att nå fram till ngn l. ngt. En hop Docentes och Discentes hade belägrat en Pasteij, hvilken de äldre intet nändes taga mycket af. Dalin Arg. 1: 140 (1733, 1754). Under det att dörrarne äro belägrade af Slotts-Cancelli-betjenter, och Herrn intet äger en enda Riksdaler. Kexél 1: 87 (1788). Feberns yrsel-syner åter / Belägra, ängslande, de sjukas bäddar. Atterbom LÖ 2: 350 (1827, 1854). Skaror af dessa (unga patricier) hade belägrat Domstolarne. Kolmodin Liv. 1: 376 (1831). Då han såg hur med vrede och skall de (dvs. hundarna) belägrade dörren, / Greps han af fruktan. Runeberg 1: 56 (1832). Annat är jag van att höra af de hundratals sökande, som belägra mina förmak. Crusenstolpe Mor. 2: 50 (1840). I dessa dagarne var Jesus ständigt belägrad af folkskaror. Melin Jesu lef. 3: 76 (1849, 1860). Den skara af hjälpsökande människor, som belägrade ingången (till läkarens bostad). Cederschiöld Riehl 1: 69 (1876). Hans mottagningsrum var belägradt af kreditorer. Wirsén i PT 1882, nr 39 A, s. 3. jfr: Gud kan them ock intet wägra, / När han hör, / At hans dör / The med bön belägra. Lybecker 190 (c. 1715); jfr b.
b) (mindre br.) med subj. betecknande ensam person: ständigt hålla till utanför l. framför (ngns bostad l. dyl. för att få träffa den som bor l. vistas där). Han (har) förgäfves belägrat kronprinsens dörr för att få audiens. Trolle-Wachtmeister 2: 140 (1817). Ni gör ej rätt, som så belägrar huset; / Ni vet ju att jag lofvat bort min dotter. Hagberg Shaksp. 11: 235 (1851). Nyblom M. Twain 1: 52 (1873).
II. [jfr motsv. anv. i ä. d. o. mnt.] (†) refl.: lägra sig. Petreius Beskr. 4: 13 (1615). Hannibal .. belägrade sigh för Staden Nuceria. Schroderus Liv. 274 (1626). The .. hadhe sigh vppå en fast och wälbeläghen ort beläghrat. Därs. 846.
III. [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i fråga om lägersmål.
a) tr.: lägra, häfda. Han beleghrade henne och åtte (dvs. hade) itt barn med henne. O. Petri Kr. 81 (c. 1540). Om eens manz hustru förlöper honom .. och någhor kötzligha beläghrar henne. 4 Mos. 5: 13 (Bib. 1541; Luther: fleyschlich beschlefft). Är hon möö then han belägrar aff laghgiffto sänge (dvs. af äkta börd), tå böte han för mökrenkning. Lagförsl. 312 (c. 1606). Then slemma bolaren, som sin styfmoder belägrade. Laurelius i KOF II. 1: 184 (1659). Besofwa, belägra. Swedberg Schibb. 188 (1716). Hans mor .. blef belägrad af ett upstigande Sjörå eller Necken. Rääf Ydre 1: 42 (1856). — jfr OBELÄGRAD.
b) refl.: hafva samlag. Han hade belegratt seg mett szin festemötz frencke. HSH 29: 92 (1540). Then qwinne som sig belägret haffwer med the twenne Brödher. G. I:s reg. 17: 453 (1545). Herr Eric fäste tillhopa tu sin Legofolk, som hade belägrat sig tillhopa. Vg. fornm. tidskr. 8—9: 119 (i handl. fr. 1579). Växiö domk. akt. 1688, nr 3 (i handl. fr. 1680).
Spalt B 1079 band 3, 1903