| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESVIKA besvi4ka, i Sveal. äfv. 032 (besvi´ka Weste; besv`ika Almqvist), v. -er, -svek, -sveko, -svikit, -sviken; se för öfr. SVIKA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (Helsingius (1587), Cnattingius Sn. E. 98 (1819) m. fl.), -ERSKA (Lind (1749)); jfr BESVEK.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. mnt.] (numera knappast br.) förföra, förvilla, (gm svek) locka, narra; bedraga (se d. o. 4). Synden toogh tilfelle aff bodhoordhit, och besweek migh. Rom. 7: 11 (NT 1526; öfv. 1883: förförde, Luther: betrog). Som han (dvs. Sören Norrby) the fatighe men j skaane .. bedrogh och besweck. G. I:s reg. 3: 361 (1526). Ormen besweek Euam medh sijn ilfundigheet. 2 Kor. 11: 3 (Bib. 1541; NT 1526: försweek, Luther: verfurte); jfr: Ormsens list Ewam beswek. Ps. 1695, 217: 2. Alle woro afwekne: / Hwar wandrade sin egen stegh, / Ty the woro beswekne. Därs. 34: 3; jfr 2. Den upväckta menniskan .. blir ofta af sina begärelser besviken och öfverilad till att synda. Schartau Underv. 39 (1799). Låt den onda från mig vika, / Kött och verld mig ej besvika. Ps. 1819, 205: 4. Ingen förtjusande blick domarens hjerta besvek. Brinkman 1: 127 (1831). — (†) med rumsadverbial: (med svek) locka l. narra (till l. från en plats l. dyl.); jfr BEDRAGA 4 d. När, på Tyrannens Skepp, han (dvs. Gustaf Vasa) falskt besviken blef. Nordenflycht QT 1748—50, s. 104. Jag måste höra den klagan öfver mig att hafva besvikit unge män från deras lyckeligare Clienteler til brödlös träldom. Schotte Nyköp. el.-lärov. hist. 2: 35 (i handl. fr. 1776).
2) (numera knappast br.) ingifva (ngn) falska föreställningar l. förväntningar; vilseleda, missleda, föra bakom ljuset, dupera, bedraga (se d. o. 3). Och warder thetta bodhet (dvs. det 8:de) för krencht .. När man liugher och beswiker. O. Petri 1 Underv. C 1 a (1526). Them som medh anseende, macht, förståndh och högha wijsheet äro begåffuade, och offta medh ögna tienares och lismares skrymterij beswikes. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. B 7 b (1587). Om någon med falskt Witnesbörd honom (dvs. prästen) beswijker, (så att han viger samman personer som ej få gifta sig,) skal sådant ställas under werldzlig Dom. Kyrkol. 15: 19 (1686). Nu vore det att besvika er, om man förvisso ville lofva er all den jordiska fördel, som ej står i den lofvandes magt. Bergklint Vitt. 304 (1784). Pompejus blef .. genom skenbilden af fred, Lepidus genom hycklad vänskap besviken. Kolmodin Tac. Ann. 1: 20 (1833; lat. deceptos).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (numera föga br.) förfara svikligt mot, lura (i afsikt att själf vinna ngn fördel); draga vid näsan, bedraga (se d. o. 1); i sht i fråga om ekonomiska mellanhafvanden. Wij haffuom ingen beswikit. 2 Kor. 7: 2 (NT 1526; öfv. 1883: icke gjort någon förfång, Luther: verforteylet). Thå nw konungen i Norige (Olof Tryggvesson) sågh sich beswiken wara (gm Sven Tveskäggs intriger). O. Petri Kr. 46 (c. 1540). Han (dvs. Laban) haffuer beswikit migh (dvs. Jakob), och nu tiyo resor förwandlat mijn löön. 1 Mos. 31: 7 (Bib. 1541; öfv. 1904: handlat svikligt mot mig, Luther: geteuscht). KOF 1: 378 (c. 1618). En stor del liuga, bedraga, och beswika sin nästa i handel och wandel. Swedberg Sabb.-ro 962 (1690, 1712). På .. bedrägeliget maner besvika sine Creditorer. Abrahamsson 574 (1726). Den medlidsamma människovän, som, besviken för sitt goda hjerta, uppbär i en oförtjent torftighet sin lyckliga bedragares åtlöje. Lehnberg Pred. 1: 273 (c. 1800). Med sådant gift (dvs. rusande vin) hafver du besvikit och besegrat min son. Carlstedt Her. 1: 200 (1832; gr. δολώσας ἐκράτησας). Den fromme blir snarast besviken. Sv. ordspråksb. 13 (1865). — (†) i förb. med prep. på (jfr 4 a α); jfr BEDRAGA 1 a. Tu har besviket mig på fyra plåtar. Lind (1749). Han besvek mig på den handelen. Sahlstedt (1773).
4) i fråga om förväntningar l. förhoppningar som ngn gjort sig o. d.: gäcka, svika; jfr BEDRAGA 2.
a) i p. pf., ofta närmande sig adjektivisk anv.: gäckad, beröfvad sina förhoppningar. Känna l. finna sig l. blifva (äfv. vara) bittert l. grymt l. djupt l. grundligt l. illa l. svårt besviken. Han blef besviken i sina förhoppningar. Hans förhoppningar blefvo besvikna. O huru monga erligha iomfrwr haffua här wordet beswikna j thet the haffua tenkt sich wilia liffua j reen iomfrudom the ther ey haffua hafft nådh til kyscheet. O. Petri Klost. F 2 b (1528). Dhen Räfwen troor, blijr wist beswijken. Grubb 146 (1665). Han blef besviken i sin förväntan. Widegren (1788). Bekymmer, förbittrade .. af så mången besviken förhoppning. Lehnberg Pred. 1: 132 (c. 1800). Din besvikna längtan. Wallin Vitt. 2: 35 (1805). Ett uttryck af misstro och besviket hopp. Nyblom Hum. 132 (1874, 1883). Något besviken lemnade Gustaf Fredrikshamn. Stavenow G. III 113 (1901). — särsk.
α) i förb. blifva (l. finna l. känna sig osv.) besviken på (ngn l. ngt) (jfr 3 slutet), blifva (osv.) gäckad l. bedragen med afs. på (ngn l. ngt), finna (l. känna osv.) att man misstagit sig (med afs.) på (ngn l. ngt); gå miste om (ngt), blifva (osv.) beröfvad (ngt); jfr BEDRAGA 2 a slutet. Han känner sig besviken på lifvet. (Om något kronogods blifvit förpantadt) bör en sådan förpantning .. redeligen hållas, så att ingen opå en sådan publique lofven blifver besviken. RF 1660, § 12. Den klokaste blir på sin sans besviken. Strandberg 5: 254 (1862). Der funnos de, som trodde sig besvikne på sin rätt. Svedelius Norge 20 (1866). Fröding Stänk 167 (1896).
β) (numera mindre br.) i förb. besviken af ngn. När Herodes sågh han war beswiken aff the wisa men, bleeff han ganska wreedh. Mat. 2: 16 (NT 1526; öfv. 1883: gäckad, Luther: betrogen, gr. ἐνεπαίχϑη). Emädan han sigh af them beswijken finner. N. Av. 21 maj 1657, nr 2, Part. s. 4.
γ) (†) i förb. besviken öfver ngt med bet.: gäckad i sina förhoppningar med afs. på (följderna af) ngt som man gjort. Somblige (nunnor) äre ther (dvs. i klostren) tilkomne .. at the skulle komma ther til itt gott och heligt liffuerne, och äre sidhen ther offuer beswikne. O. Petri Klost. F 3 a (1528). Suenske äre offte ther öffuer beswekne. / At the på Danskes breff pläge mure (dvs. bygga). Svart Gensv. G 1 b (1558).
b) (numera föga br.) i andra former. Spes mea est me frustrata mÿt håp har besuickit migh. Gl. Ter. 68 (c. 1550); jfr 2. O verdh som månghen dårer, / .. tu hafuer besueket migh. Visb. 1: 154 (c. 1620). At vi icke sielf osz i vårt hopp besvike, / Bör Jesus .. få inom osz sit rike. Brenner Pin. hist. 64 (1727); jfr 2. Lofva dig ej förmycket af dess (dvs. världens) nöjen: de skola besvika dig. Lehnberg Pred. 2: 307 (c. 1800). Synd och villa .., / Som förtjusar, men besviker. Ps. 1819, 13: 6.
5) [jfr motsv. anv. i holl.] (numera mindre br.) svika (ngn), öfvergifva; förråda, prisgifva, lämna i sticket; bedraga (se d. o. 5). Thet temmer (dvs. anstår) icke adelen eller ären noghon man i godt troo och loffue att beswijke. G. I:s reg. 5: 67 (1528). (Heidrek) beswek them (dvs. sina vänner). Verelius Herv. 132 (1672). Hon (hade) blifvit besviken i sin första kärlek. J. Wallenberg 162 (1771). Besviken, skymfad, förrådd. Tegnér 1: 84 (1825). Men aldrig större smärta jag i mitt hjerta bar, / Än den mig vännen gjort, som mig besvikit. Hedborn 1: 188 (c. 1830). Hagberg Shaksp. 8: 319 (1849). Cavallin (1875). — (numera föga br.) i utvidgad anv. med sakligt subj. Kärlekens qval bortdansade der den sköne Tobias, / .. Tills omsider af hufvud och ben besviken han kullföll. Runeberg 1: 63 (1832). De belägrade Athenarne blefvo bragte till det yttersta, då nu äfven förhuggningen besvek dem. Carlstedt Her. 3: 234 (1833). Frusen, besviken / af toner, din visa på läpparne låg. Fröding Stänk 136 (1896).
6) (†) gm svek l. list framkalla, svikligen framlocka, tillnarra sig. Hamans förehaffuande och vpsåt, til hulkit han sins Herra Konungs behagh och tilstond otilbörliga begärdt och beswikit hade. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. A 4 b (1587). (De som understödt Johan III:s liturgi) haffua inrympt en fördömeligh saak, emot Gudh, hans ord, och theris egit Samwet .. Ther til beswikit åhörarenars wälmeenta jaord (dvs. bifall). Därs. C 1 a.
Särskilda förbindelser:
BESVIKA UTAF. (†) till 3: aflura, frånlocka, (svikligen) afhända. Hvar och en oskickelig oxadrifvare .. skulle (icke) hafva tilfelle att fara .. udi hvar bonda gård til att uptinga och besvika almogen sitt utaf. RA 1: 639 (1559).
Spalt B 1792 band 3, 1906