Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRUCKLA bruk3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; BRUCKEL.
Etymologi
[besläktadt med BRÅKA]
(hvard.) bråka, (börja) gräla. Inte ska herrn bruckla, inte. Hodell Konsten att vara teaterdir. 27 (1867). Ett par rigtiga fullblodsbusar .. (stodo) och brucklade invid en af Stockholms kyrkogårdar. Brucklet öfvergick till handgripligheter. SmålP 1892, nr 52, s. 2. Karlfeldt FlPom. 18 (1906).
Afledn.: BRUCKLIG, adj. (hvard.) bråkig.

 

Spalt B 4303 band 5, 1922

Webbansvarig