| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DORISK dω4risk, adj.; adv. -T.
som hör till l. härstammar från l. utmärker (osv.) dorierna. Den doriska vandringen. Trendelenburg Gr. spr. 256 (1801). (Spartanernas) stränga doriska lynne. Frey 1846, s. 136. Den doriska körlyriken. Schück VLittH 1: 102 (1899). — särsk.
a) konst. i fråga om den på doriskt område utbildade byggnadsstil som karakteriseras af bl. a. kolonner utan särskild bas hvilkas stam prydes af hopstötande räfflor o. hvilkas kapitäl bl. består af ekinus o. abakus. En dorisk kolonn, pelarordning. Ett doriskt kapitäl, tempel. Möller (1745; under platte bande). Den doriska stilen .. låter .. leda sig tillbaka ända till Mykenetiden. Hahr ArkitH 51 (1902). jfr: Den stora kyrkioporten (i Uppsala är) effter Doric order giord. Rudbeck Bref 28 (1663).
b) mus. hos forntidens greker: om tonarten (oktavsläktet) e-e med halfton mellan första o. andra, femte o. sjätte tonsteget l. om härtill hörande melodi; i det medeltida musiksystemet (gm missförstånd vid upptagande af de olika tonarternas grekiska namn): om tonarten d-d med halfton mellan andra o. tredje, sjätte o. sjunde tonsteget l. om härtill hörande melodi. Envallsson Mus. lex. 83 (1802). Norlind Musiklex. 503 (1913).
1) dorisk kvinna.
Spalt D 1987 band 7, 1922