| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERBLIVA äf3ter~bli2va, v. -er, -blev, -blevo, -blivit, -bliven; se för övr. BLIFVA. vbalsbst. -ANDE (Geijer I. 7: 163 (1836)); jfr EFTERBLIVARE.
(numera nästan bl. i p. pf.)
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] bliva l. stanna efter; icke hinna med; jfr BLIFVA EFTER a. The som .. aff siukdom .. woro vthi Thracien effterbleffne. Schroderus Liv. 610 (1626). Wäll öf(wer) 100 hästar efterblefwo. Lagerberg Dagb. 56 (1711). Vi (inväntade) de efterblefna af sällskapet. Ödmann M. Park 323 (1800). Gyllengranat Sv:s sjökr. 2: 52 (1840). Det (åligger) kronobetjeningen, att draga försorg, att hvad sålunda efterblifver framskaffas till truppen, å dess nästa nattlägerställe. Tj.-regl. 1858, 2: 316. (Starhannarna) sätta sig på hålkpinnen äller en gren att vänta på de efterblifna älskarinnorna. Forsslund Djur 111 (1900). — särsk.
a) spelt. i schack i uttr. efterbliven bonde, bonde som blivit så långt efter övriga bönder av samma färg att han ej kan upphinna dem utan att bli slagen. Wilson Spelb. 23 (1888).
b) i överförd anv.; jfr EFTERBLIVEN o. BLIFVA EFTER b. Himlen, som ej tål / At en skal efterbli (i tävlingen), har skänkt dem skilda mål. Gyllenborg Bält 115 (1785). Ingen försummelse, intet efterblifvande der pligt och kall bjuder! Geijer I. 7: 163 (1836). Folk tyckte, att det var något oroligt, vildt hos denne gosse, något efterblifvet hedniskt. Rydberg Sing. 7 (1894).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera knappast br.) leva kvar efter en annans (vanl. en anförvants) död; vanl. i p. pf.: efterlämnad, efterlevande. Sådane höge potentaters effterblifne fröeker eller döttrer. RA 1: 389 (1544). Hans effterblifwandhe Arffuingar. Hernösands domkap. prot. 1661, s. 28. Porthan Bref t. Calonius 71 (1794). Ps. 1819, 482: 6. Att t. f. kapellanen A. W. Forstadii maka S. E. Forstadius .. stilla och fridfullt afsomnade .. den 1 December .. till bitter sorg och saknad för efterblefven make .. varder .. tillkännagifvet. Hfors tidn. 1863, nr 295, s. 1 (i dödsannons).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t.] (†) icke bliva av, icke ske; utebliva; jfr BLIFVA EFTER b slutet. Då hade desse och fleere sådanne gravamina väll effterblefuedt. A. Oxenstierna 2: 686 (1624). Endoch H. K. M:t hadhe dhenne dagen gerna hafft Sendebuden till gäst; .. är det så denne gången effterblefvit. Dens. 1: 117 (1627).
Spalt E 104 band 7, 1917