| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EMELLERTID e1mälerti4d l. em1-, l. -el-, l. 0104, l. 030~2, (i södra Sv.) äv. 040~1 (emellerti´d Dalin), l. (numera nästan bl. ngn gg i vers) MELLERTID mäl1erti4d l. mel1-, l. 30~2 l. 40~1, adv. o. konj.
I. adv.
1) (numera föga br.) under mellantiden, under tiden, därunder; dessemellan; så länge; stundom: till dess. GR 7: 69 (1530). Allenest att the j midle tijd bliffue ther, till dess dett andre (krigsfolket) kommer tilstädes. BtFinlH 4: 328 (1566). I medler tidh (dvs. till dess vi träffas) vill min K. B. vare obesvertt och helsa sin käre husfru. OxBr. 5: 17 (1612). Tå växelbref ej godkännes af honom, som växlen betala skulle, och växelgifvaren imedlertid af sig kommit. HB 17: 14 (Lag 1734). Emedlertid i öde salar / Maria suckar Axels namn. Tegnér (WB) 4: 21 (1822). I en efterskrift nämner översättaren Puschkins emellertid inträffade död. Söderhjelm Profiler 325 (1913).
2) (i sht i skriftspr.) för att inleda l. framhäva ett nytt moment (i sht i en berättande framställning), vilket sättes i relation till ett föreg. (utan att samtidighet förefinnes l. framhålles); i ex. från ä. tid stundom svårt att skilja från 1. I midler tid drogo the danske på hemwägin igen. Brahe Kr. 38 (c. 1585). I medlertid var Barmhertig ganska otolig. Lagerström Bunyan 2: 30 (1727). Den förskräckelse som gjordt vakten liflös aftog imedlertid till sin verkan. Ödmann Str. förs. 1: 101 (1799). Emedlertid börjades rättegången. Cronholm Lig. 33 (1839). Schück o. Lundahl Läseb. 1: 109 (1901).
3) [med avs. på denna bet.-utveckling jfr d. imidlertid, t. indessen, fr. cependant m. fl.] för att beteckna ett medgivande l. en reservation l. motsats o. d.: hur det nu är, så .., i alla fall l. händelser, lika väl l. fullt, icke desto mindre, det oaktat, dock, ändock, ändå, likväl. Du tror det kanske inte; så förhåller det sig emellertid. Hur som helst, en sak är emellertid viss: att (osv.). Han hade skrivit att han inte skulle komma; emellertid är han här nu. Av dessa fakta kan man emellertid ingenting bestämt sluta. Beskyllningar som han emellertid sedan tagit tillbaka. Ehuruväl jag detta, kanske, icke väl förstår ..: doch i medel tid sluter jag oförgripligen (osv.). Tiällmann Gr. 168 (1696). Det är visserligen straffbart, att förstöra sin helsa genom vällustig lefnad ..; emedlertid straffas det ej af samhället. Leopold 3: 266 (1799, 1816). Redan på afstånd började han vinka mig, men afböjande skakade jag på hufvudet. Då han emellertid blef stående på gården och icke upphörde att vinka, gick jag ned. Heidenstam Vallf. 66 (1888). Emellertid var det inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro. Lagerlöf Holg. 2: 414 (1907).
II. (†) konj.
1) temporal konj.: under den tid som l. då, medan, under det att; så länge som; ensamt l. i förb. med ett efterföljande som l. att. Udi medlar tidh, som .. (skeppen) lågho undher Karlsöönn. HH 20: 175 (c. 1585). Imedlertijdh jag i Polenn fångenn satt. OxBr. 10: 25 (1617). Emedlertid at vi nu helt desperate väntade på vårt bedröfveliga upbrått. Dahlberg Lefn. 64 (c. 1755; uppl. 1911).
2) temporal konj.: till dess (att); ensamt l. i förb. med ett efterföljande att. A. Oxenstierna 2: 281 (1616). Kongl. Maj:t gifver .. Landshöfdingen härmed tilstånd, i medlertid at svar kan föllia, en sådan (försumlig landstatens tjänsteman) ifrån tiensten at suspendera. LReg. 363 (1723, 1734).
3) [med avs. på överg. från temporal till kausal konj. jfr EMEDAN II 4 o. där anförda paralleller] kausal konj.: emedan, eftersom. VgFmT II. 6—7: 120 (i handl. fr. 1587). Jag ser mig .. väl tillfreds, emedlertid jag ettdera måste hafva sakerna eller penningarna. Crusenstolpe Tessin 1: 186 (efter handl. fr. 1687).
Spalt E 507 band 7, 1922