Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EOCEN e1ose4n l. -ω-, äv. -å-, adj. o. sbst. r.; adv. -T; ss. sbst. best. -en.
Etymologi
[av eng. eocene, av gr. ἠώς, morgonrodnad (jfr AURORA), o. καινός, ny. Ordet bildat 1833 av den eng. geologen Ch. Lyell; jfr språkprovet från 1857 under I]
geol.
I. adj. motsv. II. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 175. Den första eller äldsta gruppen (av tertiärlager) kallades den Eocena .., emedan denna tids fossila snäckarter innehålla en mycket liten del af (ännu) lefvande arter, hvilka kunna anses antyda dagningen af det nu förhanden varande tillståndet i våra haf. Lindström Lyell 101 (1857). Eocena lager. 2 NF 20: 1282 (1914).
II. sbst. benämning på den understa (älsta) av tertiärperiodens etager o. på den epok som denna representerar. Lindström Lyell 101 (1857). Nathorst JordH 882 (1894).
Ssgr: EOCEN-EPOK. Ramsay Geol. gr. 328 (1909). —
-PERIOD. Fries Bot. utfl. 2: 182 (1852).

 

Spalt E 685 band 7, 1922

Webbansvarig