| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRKYLA förɟy4la l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förky´la Weste; förtjy`la Dalin), v. -er, -de, -t, -d ((†) ipf. -te Riddermarck Alm. 1691, s. 28, SDS 1918, nr 150, s. 8 (cit. fr. 1824); p. pf. pl. -te GR 27: 21 (1557), Palmcron SundhSp. 47 (1642). — sup. -at Dahlberg Dagb. 211 (1678; uppl. 1912), Isogæus Segersk. 428 (c. 1700); p. pf. -ad SynodA 2: 50 (1586), VDAkt. 1717, nr 164). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†; se dock a, b) nedsätta temperaturen hos (ngt), göra kall, (av)kyla. BOlavi 86 b (1578). Sniö warder förd medh på Flottan, til at förkyla Dricken. Laurelius RelSp. 343 (1655). Linder Frans. 74 (1713). — särsk.
a) (numera knappast br.) bildl., i fråga om känslor o. d.: komma (ngns) känslor att svalna, göra (ngn l. ngns sinne o. d.) kylig(t) l. kall(t); dämpa l. minska värmen l. glöden i (ngns känslor o. d.), dämpa (ngns iver); stundom i p. pf. i adjektivisk anv.: kylig, kall, kallsinnig, känslolös. Ett onskefult, förkölat hierta. SynodA 2: 50 (1586). (Man ser att hustrun) sins mans hierta och kärleek emoth sigh afwendh och förkylt hafuer igenom drykenskap, treta. BtÅboH I. 4: 56 (1629). Isogæus Segersk. 428 (c. 1700). Frankrikes partitagande för Sardinien förkylde förhållandet till Österrike. HT 1908, Öfvers. s. 107; jfr 3 b.
b) (numera nästan bl. i folkligt spr.) i fråga om temperaturen hos kroppen l. ngt dess (inre) organ; dels med objekt betecknande kroppen l. ett organ: avkyla (kroppen, bröstet, magen osv.), bli kall om (bröstet, magen osv.), övergående i bet.: bli sjuk l. opasslig i (bröstet, magen osv.) på grund av dess utsättande för kyla, dels refl.: bli kall, övergående i bet.: bli förkyld (se 2). BOlavi 60 a (1578). Emedan jag .. mig först hade förkyhlat och sedan förhettat, föll jag i een hefftig .. siukdomb. Dahlberg Dagb. 211 (1678; uppl. 1912). (Soldaterna få torka sina våta kläder på kroppen, varav) kroppen blifwer förköld: siukdomar yppas: döden följer. Isogæus Segersk. 579 (c. 1700). Gallgo och Ingefära .. styrker tämmeligen en förkyld mage. Bruno Gumm. 75 (1762). Östergren (1923).
2) [specialfall av 1 b] i fråga om förkylning i bet. 2; urspr. o. vanl. refl. (förr ngn gg äv. i pass. med intr. bet.): ådraga sig l. få en förkylning; numera äv. tr.: (gm oaktsamhet o. d.) ådraga (ngn) en förkylning; ofta i p. pf. med adjektivisk anv.: sjuk i förkylning. Månsson Åderlåt. 128 (1642). Den som brukar en varm peruque, är rädd blifva förkyld, bara han ombyter myssa. Linné Diet. 1: 71 (c. 1750). Hade gumman .. tagit på sig, innan hon sprang ut om qvällen, så hade hon inte förkylt sig. Strindberg Hems. 211 (1887). Barnfröken bara gråter, för det är hon som har förkylt Etty. Quiding FFanny 189 (1904).
3) (†; se dock a, b) skada l. fördärva gm avkylning. IErici Colerus 2: 166 (c. 1645). SWennerberg (1839) hos Taube Wennerbg 1: 84. — särsk.
a) i fråga om frost- o. kylskador.
α) (numera knappast br. utom ngn gg trädg.) i fråga om frostskada på levande växter, säd, sädesfält o. d.: fördärva gm frost, frostskada; vanl. i pass. med intr. bet.: bliva frostskadad, frysa bort; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: frostskadad, förfrusen, bortfrusen. Linné Ungd. 2: 274 (1734). Sådane nattfråster, att fast öfver alt öfversta delen af rågaxen förkyltes. GBonde (1756) hos Trolle-Bonde Hesselby 151. Tegnér (WB) 5: 173 (c. 1825). Förkylda blomsterlökar. VL 1901, nr 39, s. 2.
β) (numera bl. i folkligt spr., knappast br.) i fråga om frost- l. kylskador å kroppsdel; dels med obj. betecknande kroppsdel: skaffa sig l. få frost- l. kylskador i (näsan, kinderna, fötterna, händerna, fingrarna osv.), kyla, ömkyla, dels refl.: ådraga sig frost- l. kylskador, förr äv.: frysa i hjäl; ofta i p. pf.: frostskadad, förfrusen. GR 27: 21 (1557). Somlighe när the äre förkylde om Fötterna sättia them strax vthi kalt watn. Chesnecopherus RegIter D 3 a (1613). D. 24 (december 1708) .. brööt konungen op, lembnandes qwar .. de siuka och förkylte. KKD 3: 13 7(1708). Öfver 80 Officerare och Gemena förkylde ansigte, händer och fötter. Loenbom Stenbock 1: 34 (1757). Östergren (1923; angivet ss. ”sälls. bibet.”). — jfr (†): Om the såår som äre antingen hugne, stungne, .. brände, eller förkölde. BOlavi 189 a (1578).
b) (starkt vard.) bildl., i uttr. saken är förkyld l. vanl. det är förkylt o. d., spelet är ohjälpligt förlorat, det hela är slut, det är ingenting mer att göra åt saken. SD(L) 1904, nr 15, s. 2. Si sån en sju attan, hade du en hjärter kvar? Ja, då ä dä förkyldt? Engström 1Bok 46 (1905). Saken var inte så förkyld som jag i första taget fruktat. Essén HExc. 10 (1916).
FÖRKYLNING, r. l. f. (-k(i)öln- 1639—1732)
1) (†; se dock slutet) till 1: avkylning. BOlavi 12 b (1578). särsk. (ännu br., i folkligt spr.) till 1 b: (kroppens l. ngt dess organs) avkylning (av allmänheten betraktad ss. orsak till opasslighet l. förkylning i bet. 2). KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 56. (Jag) sade .. at min Herres värk i örat .. härrörde af någon förkylning vid fönstret. Tessin Bref 1: 11 (1751). Förkylning af halsen framkallar bevisligen lätt katarr i struphufvudet, förkylning af bröstet ger ofta upphof åt bronchitis. Hygiea 1864, s. 300. Wretlind Läk. 6: 97 (1897).
2) till 2; konkretare: (i allm. lättare) katarralt sjukdomstillstånd kännetecknat av feber, snuva, ondt i halsen, hosta o. d. (av allmänheten uppfattat ss. beroende på förkylning i bet. 1). En lätt, lindrig, svår, häftig förkylning. Ådraga sig en förkylning. Gå med en (envis) förkylning. Akta sig för förkylning. Serenius F 2 a (1734). (G. Leijonhufvud) dukade under för en tillfällig opasslighet, en förkylning, som den 2 februari 1837 ändade hans lif. Sander i 3SAH 4: 36 (1889).
3) (numera bl. i folkligt spr., knappast br.) till 3 a β, i fråga om kylskador i ngn lem; förr äv. konkret: frostskada, kylskada. Schroderus Comenius 309 (1639). Schulthess (1885).
Ssgr (till FÖRKYLNING 1 slutet o. 2; tillf.): förkylnings-feber. äv. konkretare: förkylning (se d. o. 2). VDAkt. 1789, nr 193.
-hosta, r. l. f.
Spalt F 2833 band 9, 1927