| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRLAMA förla4ma l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förla´ma Weste; förlàma Dalin), förr äv. FÖRLÄMMA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.) o. -NING (se avledn.).
1) (†) lemlästa (äv.: stympa); göra till krympling, göra ofärdig l. orkeslös; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.: ofärdig, lytt; värk- l. ledbruten; äv.: orkeslös, skröplig; ofta i förb. förlamad krigsman l. soldat o. d., invalid. GR 4: 218 (1527). Dee förlammade knechter och ryttare. RP 6: 381 (1636). Om hemtamda Swanvngar icke blifwa förlammade, tå flyga the med the otamda sin koos. IErici Colerus 1: 115 (c. 1645). När .. (pelarna) reffvess neder, fölt heela hvalffvet nedh .. och förlammade många. Gyllenius Diar. 188 (c. 1660). Falun .. har .. et väl inrättadt Grufve-Hospital, för förlamade Grufve-arbetare. Tuneld Geogr. 1: 218 (1773). Trött och förlamad, att man med möda kan gå. Læstadius 1Journ. 310 (1831); jfr 2. — särsk. bildl.: förstöra, fördärva o. d.; ofta i pass., särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. En til Kropp och Själ förlamad Generation. Lanærus Försök 34 (1788). särsk.
a) med avs. på föremål: skada, illa tilltyga; särsk. med avs. på byggnad o. d.: låta förfalla. En tompt med .. en förlammedt mur. GR 24: 92 (1553). The skepp som i skärmytslen förlamade och bräckte woro. HSH 12: 270 (c. 1580).
b) med avs. på gods, hemman o. d.: låta falla i vanhävd, låta förfalla. GR 6: 162 (1529). PlacatSkatteh. 1684, s. 2. Förlammade och ödeliggande frälsehemman. 2RARP 5: 723 (1726). Därs. 6: 485 (1731).
c) göra vanmäktig, fattig o. eländig; utblotta, utarma. Wij ha[ffwe flux] i thenne forledne tider forlamett wore wisthuss, bade h[er och] annerstedz. GR 11: 116 (1536). Then tiidh wij först komme her till Riigisins Regimente, war her szå gott, som eth forlamatt ock öde rige. Därs. 12: 78 (1538). Almogen wardt förlammat (på grund av kriget). Cavallin Herdam. 3: 204 (cit. fr. c. 1690). FoU 16: 190 (i handl. fr. 1753).
d) i p. pf. ss. adj., om sak: ”svag”, värdelös, betydelselös, oduglig. Schroderus Os. III. 1: 77 (1635). Därs. 195. (Motparten) kommer här (dvs. inför rätta) fram medh een hoop förlammade saker, och will dermedh besmyckia sin saak. LWivallius (1644) i 2Saml. 39: 58.
2) (gm att skada det motoriska centrum l. den nervösa motoriska ledningsbanan) beröva (en lem, en muskel o. d. l. en varelse) förmågan av frivillig rörelse; ngn gg äv. med obj. betecknande nervcentrum (l. nerv): försätta (ett nervcentrum l. en nerv) ur funktion, så att det (den) av detta (denna) påvärkade lemmen osv. förlorar rörelseförmågan; göra lam; vanl. i pass. om varelse, lem o. d.: (gm skada av ovan angivet slag) bli oförmögen till frivillig rörelse osv., bli lam; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk bet. Han är förlamad i vänstra sidan. Vänstra benet, det motoriska centrum är förlamat. NorrlS 362 (1604); möjl. till 1. Ribe PVetA 1748, s. 18. (Darrålen) har förmågan att gifva electriska slag .., af sådan styrka, att .. större (djur) förlamas. Sundevall Zool. 88 (1835). Den förlamade ansigtshalfvan. NF 13: 324 (1889). Inverkan af alkohol på centrala nervsystemet (är) en rent förlamande. Därs. 19: 171 (1895). — särsk. mer l. mindre bildl.; vanl. med avs. på värksamhet, andlig kraft o. d.: lamslå, paralysera. Lidbeck Anm. 57 (1806). Öfverflödsförbud .. skulle .. förlama nationalproduktionen. Järta VSkr. 1: 121 (1816). Den dumma Vantron / förlamat hvarje tunga. Tegnér (WB) 5: 53 (1824). Borgerskapet var förlamadt af skräck och kunde ej tänka på motstånd. Odhner G3 1: 126 (1885). Schück (o. Warburg) Huvuddr. 1: 106 (1917).
Ssg: förlamnings-symtom.
Spalt F 2845 band 9, 1927