| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRMILDRA förmil4dra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmi´ldra Weste; förmi`ldra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(i sht i skriftspr.) mildra, göra (ngt) mindre hårdt l. strängt l. skarpt l. svårt l. obehagligt; minska (ngts) intensitet, försvaga, stilla, lugna, dämpa, moderera, temperera; i sht i pass. med intr. bet. Kellgren 1: 51 (1786). Sjukdomen häfves, plågorna förmildras. Hagberg Pred. 4: 154 (1818). Ljudet liksom sakta samm / Förmildradt öfver vågen fram. Arnell Scott 53 (1829). Det kunde antagas, att politiska motståndares bitterhet emot honom skulle under tiden något förmildrats. De Geer Minn. 2: 241 (1892). Under en .. senare tid, då klimatet redan hunnit betydligt förmildras. Fennia XXVI. 1: 90 (1907). — särsk.
a) i fråga om dom, straff, föreskrift, uppsatt villkor, fordrad prestation o. d.; stundom (numera föga br.) övergående i bet.: nedsätta (ett straff så l. så mycket). SP 1779, s. 322. Boijes fästningsstraff förmildrades från tre till ett år. ECTegnér (1889) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 118. — särsk. [ersättande ä. mildrande omständighet(er)] i sht jur. i uttr. förmildrande omständighet, omständighet varigm ett brott l. en förseelse uppfattas ss. ådagaläggande mindre samhällsvådlig vilja än vanligt (o. därför föranleder mildare dom än ett brott l. en förseelse av samma slag under normala förhållanden); äv. bildl.: omständighet som gör att ngns handlingssätt kan bedömas mildare, än eljest skulle vara fallet; i sht i pl. Under (synnerligen) förmildrande omständigheter. En förmildrande omständighet härvidlag är dock (osv.). Hammarskjöld Angifv. 118 (1875). 2NF 15: 1360 (1911).
b) i fråga om tänkesätt, sed, uppträdande gentemot andra, lagstiftning (ss. uttr. för mildare sinnelag) o. d. Att med tänkesättens förmildring låta grymheten .. bestå i Lagarne, kan .. vara vådligt. Leopold 3: 256 (1816; uppl. 1799: sedernas förmildring). (Gustav III hade) förmildrat lagstiftning och lagskipning. Odhner i 3SAH 6: 156 (1891). — särsk. (†) med avs. på person: göra (ngn) mindre vild l. rå l. okultiverad. Ett folks förmildring är på en gång en följd och ett bevis af .. (kvinno-)könets återvundna aktning. Lehnberg i 1SAH 2: 167 (1787, 1802). Svenskarna började vid denna tiden blifva till sina seder förmildrade af kristendomen. Fryxell Ber. 2: 26 (1826).
c) i fråga om blick l. ansiktsuttryck l. min o. d. Äfven philosophen, vänd åt hofven, förmildrar, af en naturlig rörelse, sin röst och sina anletsdrag. Leopold 3: 205 (1795, 1816). Heddas blick förmildrades, och hon räckte sin fordna lekkamrat handen. Wetterbergh Penning. 489 (1847). Levertin NDikt. 75 (1894).
d) i fråga om uttryckssätt: göra (ngt) mindre skarpt l. plumpt l. stötande. Adlerbeth Ant. 1: 105 (c. 1792). Han förmildrade .. vid afskrifvandet de betänkligaste uttrycken. Malmström Hist. 1: 222 (1855). Cederschiöld Skriftspr. 76 (1897). — (†) Jag bordt hvart enda ord försockra och förmildra. Bergklint Vitt. 27 (1772).
e) (numera knappast br.) språkv. i fråga om ”uppmjukning” av språkljud. Rosenstein i SAH 1: Föret. 13 (1801). Med förmildring mena vi en hård konsonants (k, t, s, p, f) öfvergång till en vek (g, d, z, b, w). ASScF 5: 14 (1858). RSaxén i Landsm. XI. 3: 9 (1895). — jfr KONSONANT-, LJUD-FÖRMILDRING.
Spalt F 2944 band 9, 1927