Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRNUFTLIG l. FÖRNUFTELIG, adj.; adv. = (Helsingius L 5 a (1587), Stiernhielm Arch. O 2 b (1644)), -A (Ordspr. 18: 15 (Bib. 1541), Nicander SalOrdspr. 29 (1760)), -E (Svart G1 27 (1561)), -EN (GR 18: 285 (1547), Nehrman InlJurCiv. 64 (1729)).
Ordformer
(-nuf(f)t- 1541—1760. -nupt- 1561. -elig- 1541—1745. -lig- 1614—1760)
Etymologi
[jfr ä. d. fornuftelig; avledn. av FÖRNUFT(IG); tidigast o. huvudsakligen uppvisat ss. adv.]
(†)
1) förnuftig, klok, förståndig; ss. adv.: på ett förnuftigt sätt, klokt, förståndigt. Psalt. 47: 8 (Bib. 1541). Dogh vore oss icke obehageligitt, ath I siälffve .. vele förnuffteligen schicke eder effter tijdenn. GR 29: 54 (1559). Man borde dijt förordna (menar till Kexholms lähn) lärde, beqwemme och förnuftelige (präst-)Män. HSH 31: 430 (1638). Nicander SalOrdspr. 29 (1760). — jfr HÖG-, O-FÖRNUFTELIG.
2) ss. adv.: medelst förnuftet; enligt förnuftets lagar; förnuftsenligt. Ändoch iagh icke förmå sådana Gudhdomligh heemligheet förnuffteligha begripa. LPetri DialNattw. A 6 a (1562). Schroderus Comenius 749 (1639).

 

Spalt F 3021 band 9, 1927

Webbansvarig