| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTAPPA förtap4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förta´ppad Weste; förtàppadd Dalin), v. -ade; se för övr. TAPPA. vbalsbst. -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†) mista l. gå förlustig l. förlora (ngt l. ngn), tappa; äv. bildl. Zacharias .. förtappade sitt mål for sijn otroheet skuld. OPetri 2Post. 180 a (1530). Then förtappade Sonen. Brahe Oec. 19 (1581). Iagh (har) ey än förtappat mitt modh. NHolgeri Troijenb. C 5 a (1632). (Han) säger sig fådt bref, men under vägen hem åth förtappat det. VDAkt. 1730, nr 308. Det är icke bekant, att ”Frithiof” på sitt poetiska eröfringståg genom Europas länder förtappat sin i Norden anborna poetiska ädelhet. SKN 1843, s. 37. Jolin Barnhusb. 111 (1849). — särsk.
b) i uttr. förtappa sin rätt, förlora l. förvärka sin rätt l. talan. The haffue all sin rätt förtapt. / Medh orättwijse och Tyrannij. Svart Gensv. K 1 a (1558). Abrahamsson 611 (1726).
c) i uttr. förtappa ngt till ngn, gå förlustig ngt till förmån för ngn, bliva skyldig att avstå ngt till ngn. Hvarje yngling, som, vid fyllda sexton år, icke .. står i lärdom af något redligt handverk den skall till staden förtappa tredjedelen af .. (sin) arfsrätt. Rietz SkolvH 143 (i handl. fr. 1625).
2) (†) bruka l. använda (ngt) utan nytta, göra (ngt) förgäves l. utan vinning l. ”utan valuta”, förspilla (ngt); lämna (ngt) oanvändt; enstaka med prep. på: förspilla ngt på (ngn l. ngt); i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: ”bortkastad”, förspilld, gagnlös. Them .. påå huilka wårs herra pina förtapat är. OPetri MenFall K 6 a (1526). (I) skole sielffwe förnimme, thet j sådane eders wälwilligheet icke skole förtapt haffwe. GR 15: 240 (1543). Gudh ville thz rumm (i himmelriket) ey förtappa, / Ther till menniskia mondhe han skapa. CreatMundi 4 (c. 1570). Den dag hon dät (dvs. att göra andra godt) ey hannt, tykt’ hon sig ha förtafft. Rudeen Vitt. 284 (1691). Skulle en välgörande menniskas .. allmosor (vara) förtappade? Lehnberg Pred. 3: 226 (c. 1800); jfr Tob. 2: 22 (Bib. 1541). — särsk. [jfr uttr. ett förlorat värk l. ting (se FÖRLORA 8 c β)] i uttr. ett förtappat arbete, ett förtappat ting, förspilld möda. Om alla quinnor hadhe wiliet hulpet thenna quinnona som födha skulle, så hadhe the doch intit kunnet göra .., huar han (dvs. om han, nämligen Gud) icke hielper, så är (det) en fortapat ting. OPetri 2: 118 (1528). Därs. 138.
3) (i religiöst spr., föga br.; se dock slutet) låta gå (evigt) förlorad; förr äv. i pass. (o. ss. refl.): gå (evigt) förlorad, bliva fördömd. Thet taal om korsit, är en galenskap them som förtappas. 1Kor. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: för dem som gå förlorade). Hoo som gudz tempel skemmer, then skall gudh fortappa. Därs. 3: 17 (Därs.). Kom snart och gör din syndabot, / Förr än du evigt dig förtappar. Kellgren 2: 244 (c. 1780). Ser till, att I .. ej förspillen .. (edra åhörares) arfvedel, ej förtappen .. deras själar. Wallin Rel. 4: 207 (1837; i tal vid prästvigning). Högberg Fåg. 127 (1912). — särsk. (i sht i religiöst spr., fullt br.) i p. pf. ss. adj.: (för evigt) förlorad, hemfallen åt (evig) fördömelse l. osalighet, fördömd. The som vilia troo påå honom (dvs. Kristus) skula ey bliffwa förtapadhe vtan hafwa ewinnerlighet lijff. OPetri MenFall C 8 b (1526). Jagh troor at Jesus Christus är sanner Gudh, .. Hwilken migh förtapadha och fördömda menniskio förlossat .. haffuer ifrå alla synder, ifrå dödhen (osv.). Cat. 1572, s. B 2 b. Herr prosten talte: ”Döbeln är en hedning, / Förtappad är han evigt om han dör”. Runeberg 2: 110 (1848). särsk. (vard., ofta skämts.) i försvagad anv.: syndig, usel; särsk. i uttr. en förtappad varelse. (På operakällaren) sutto skalder och målare och skådespelare och andra förtappade varelser. Engström 1Bok 24 (1905).
4) [efter t. verloren sein (Luther) i motsv. anv.] (†) i p. pf., i förb. vara (l. bliva) förtappad, bliva till intet, varda om intet. Then daghen ware förtapat på hwilkom iagh född är. Job 3: 3 (Bib. 1541). The elendes hopp skal icke förtapat warda ewinnerligha. Psalt. 9: 19 (Bib. 1541).
5) [efter d. fortabt i motsv. anv., p. pf. till fortabe i bet.: giva tappt, uppge hoppet] (†) i p. pf. ss. adj.: modlös; rådlös, handfallen. Der står han så förtapt, som båten hade rodt ifrån honom. Lagerström Westph. 87 (1737; d. orig.: fortabt). Du står der alldeles försagd, förtappad. Atterbom LÖ 2: 121 (1827).
FÖRTAPPELSE, r. l. f. [fsv. fortapilse]
1) (†) till 1: förlust; ofta i förb. vid ngts förtappelse, vid äventyr att man förlorar ngt. GR 17: 639 (1545). Att ingen Commissarius vid ährans förtappelse .. icke mänger sigh med kiöpenskap. RP 8: 37 (1640). Unge Minn. 60 (1835). särsk. i uttr. salighetens förtappelse, förlust av saligheten. PJGothus Helg. G 8 a (1593). Guds onåd .. och salighetens förtappelse ackta the föga. Spegel Pass. 105 (c. 1680).
2) (i sht i religiöst spr.) till 3: tillståndet att vara (evigt) förlorad, (evig) fördömelse, (evig) osalighet. Syndenes menniskia .., förtapelsens barn. 2Tess. 2: 3 (NT 1526). (Fariséerna) fällde förtappelsens dom öfver en hvar som icke hörde dem till. Tegnér (WB) 6: 217 (1828). Faust gick ju redan med god fart i utförsbacken till brott, förtviflan och förtappelse. Lysander Faust 94 (1875).
FÖRTAPPNING, sbst.1, r. l. f. (†)
Spalt F 3386 band 9, 1928