| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVILDA förvil4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´lda Weste; förvi`llda Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
1) till VILD, motsatt: odlad l. tam.
a) i pass. med intr. bet., stundom refl., om odlad växt: gm spridning utan människans biträde övergå till vildt tillstånd, bliva vildt växande; i sht i p. pf. Hafreroten växer förvildad i vissa delar af Sverige. Lundström Trädg. 1: 62 (1831). Scrophularia vernalis L. .. förekommer förvildad ur gamla trädgårdar här och der i Sverige. NF 14: 796 (1890). Den frodiga humlen (har) under tidernas lopp starkt förvildat sig. TurÅ 1897, s. 281. Foderlosta .. är ett värdefullt .. fodergräs .., som förvildats flerstädes i mellersta och södra Sverige. 2NF 33: 739 (1922).
b) i pass. med intr. bet., om odling l. odlad mark l. plantering o. d.: övergå till vildmark l. vildmarksliknande tillstånd; i sht i p. pf. De förvildade löfgångarne hyfsades. Palmblad Nov. 2: 57 (1819, 1841). Ogräset tager öfverhand, jorden förvildas. Arrhenius Jordbr. 1: 254 (1859). — särsk. (föga br.) mer l. mindre bildl.; särsk.
α) i p. pf., närmande sig bet.: urartad. I (de abessinska) kyrkornas anläggning är centralbyggnaden i sin stelaste konseqvens genomförd på byzantinsk grundval, ehuru mycket förvildad i detaljerna. NF 1: 41 (1875).
β) i p. pf., om hår l. skägg: vildt växande; förr äv.: oansad, oordnad. Atterbom LÖ 1: 62 (1824). Tre derwischer, som .. hafva förvildadt hår och skägg. Bremer GVerld. 3: 166 (1861). Fröding Guit. 61 (1891).
c) i pass. med intr. bet., stundom refl., om tamdjur: övergå till vildt tillstånd; i sht i p. pf. (Katten kan) lätt förvildas. Nilsson Fauna 1: 19 (1820). Hästen, ditförd af Europeer, har förvildat sig och ströfvar i stora hopar på Amerikas slätter. Palmblad LbGeogr. 83 (1835). Berlin Lsb. 40 (1852).
d) [jfr motsv. anv. av t. verwildern] (enst., †) intr., om växt: bliva förvildad (i bet. a). Blott en Växt, som, född i Cejlons bygd, / Under Nordens kalla Zon förvildar. BBergqvist (1808) i SoS 1912, s. 240. Anm. Denna anv. klandras av Atterbom; se SoS 1912, s. 240.
e) (tillf.) tr.
α) åstadkomma att (en växtsort) blir förvildad; jfr a. Det är .. framför allt .. (skatan), som ”förvildar” våra odlade träd, buskar och örter med bärfrukter. BotN 1917, s. 230.
β) göra (plantering o. d.) mer l. mindre vildmarksliknande; jfr b. Man ”förvildar” städernas parker. TurÅ 1915, s. X.
2) till VILD i bet.: rå, grym o. d.
a) (numera knappast br.) i pass. med intr. bet., förr äv. refl., om djur: bliva (mera) vild l. grym l. våldsam. Förvilda dig til Tiger, saktmodiga lamm! Rutström Schiller 29 (1799). Endast under fortplantningstiden förvildas .. (snoken) så att han någon gång anfaller och biter. Nilsson Fauna 3: 43 (1842).
b) med avs. på person l. folk l. sinne o. d.: göra (mera) vild l. rå l. hård l. grym l. ociviliserad l. okultiverad; i pass. med intr. bet., ngn gg refl.: bliva vild osv.; i sht i p. pf. De beständiga krigen med Danmark .. hade .. förvildat dem (dvs. gränstrakternas inbyggare). Strinnholm Vas. 3: 378 (1823). Folkens lärare som folken sjelfva förvildades. Dens. Hist. 3: 436 (1848). Det trettioåriga kriget med dess långvariga, förvildande lägerlif. Schück (o. Warburg) LittH 1: 226 (1896). Industrialismen .. förvildar hög och låg. Månsson Rättf. 2: 80 (1916). Förvildade negerstammar i Kongotrakten. Östergren (1924). (†) Låt sorgen blifva harm, / Gör icke hjertat vekt, förvilda det. Hagberg Shaksp. 9: 297 (1850). — särsk. i överförd anv., i fråga om ngt sakligt, numera i sht med avs. på rättsbegrepp o. d. På Kreta sjelf förvildade sig civilisationen till råhet och sedeslöshet. Palmblad Fornk. 1: 81 (1843). Såg han blott en skymt af henne, förvildades hans ögon, anletsdragen förvredos. Wetterbergh Penning. 582 (1847). Studenternas stora massa förde ett rått, förvildadt lefverne. NF 16: 1396 (1892). PT 1909, nr 245 A, s. 3. — jfr (†): (Drömmarna) flyga yrande; Natur och rum förvilda. JGOxenstierna 1: 111 (1805).
a) till 1 b. Händer, vilka .. ej mäktade uppehålla lämningarna av bosquéer, häckar, rabatter från förvildning eller förgängelse. Törneros Brev 1: 348 (1826; uppl. 1925).
b) till 2 b o. c: förråande, vildhet, råhet; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Hwasser SmSkr. 1: 377 (1839). Tänkesättens förvildning. SvT 1852, nr 29, s. 4. Tidningspressen (hade) mot slutet af frihetstiden råkat i ett slags förvildning, en följd af partiyran. BEMalmström 2: 206 (c. 1860). En sedernas förvildning. Höjer Sv. 2: 896 (1879). Den ”goda smakens” förvildning. Hahr ArkitH 377 (1902). Det ofta hörda talet om ungdomens förvildning. Flodström SvFolk 156 (1918).
Spalt F 3540 band 9, 1928