| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLÖDA glø3da2, v. -er, glödde glöd3e2, glödt glöt4, glödd glöd4 (i bet. II) ((†) pres. ind. sg. -ar Bellman SkrNS 1: 215 (1760); sup. -it FBremer (1848) i FrBremerBild 91). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr GLÖD.
I. intr.
1) i eg. bem., om kropp l. ämne: befinna sig i så starkt upphettat tillstånd att den l. det utsänder (ett rödt l., vid starkaste hetta, vitt) ljus; brinna (l. lysa) utan låga; stundom om eld o. d.: brinna sakta (bl. med glöd), ”pyra”; äv. opers.; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. (jfr särsk. under a) allmännare: brinna. Ligga och glöda. Tändstickor som slockna utan att glöda. Det (l. elden) glöder ännu under askan; ofta bildl. (jfr 3 a). Glödande metall, lava, gaser. Vara, komma, råka, bringas, försättas i glödning. Hans föter woro så som en glödhande malm. Upp. 1: 15 (NT 1526). Asaria stoodh mitt j glödhande vgnenom. As. 2 (Bib. 1541). Vnder hwijt Aska ligger offta glödande Kohl. Grubb 839 (1665). Hör hur det knakar i remnad rot, / se hur topparna glöda! Tegnér (WB) 5: 101 (1825). Det ligger och glöder och pyr på tusende ställen ännu i de svarta afbrända myrvidderna. SDS 1896, nr 263, s. 2. — jfr RÖD-, VIT-GLÖDANDE samt EFTER-, RÖD-, VIT-GLÖDNING m. fl. — särsk.
a) (förr) i p. pr., om ”skott”, kanonkulor o. d.: som försetts med brinnande ämne resp. glödgats för att antända målet; äv. (ännu ngn gg i religiöst spr.) i bild. Troonas skiöld, medh huilkom j kunnen vtsleckia all hins oondas glödhendes skot. Ef. 6: 16 (NT 1526). Her Pontus .. lätt hämpte Skytt ifrån Räffle, och skiööt the träblåckhus medh glödande lodh. UrkFinlÖ II. 1: 6 (c. 1605). Glödande Kulor. Törngren Artill. 2: 103 (1795). På sin post stodo .. (frälsningssoldaterna), färdiga att affyra glödande skott i fiendens läger. Stridsropet 1883, nr 2, s. 4.
b) i uttr. glödande kol i bildl. anv. (jfr 3). (Herrens) ande är glödhande koll, och vthu hans munn gåår loghe. Job 41: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: Hans andedräkt framgnistrar eldkol). — särsk.
α) [efter Rom. 12: 20, Ordspr. 25: 22] i uttr. samla (äv. falla o. d. (så)som) glödande kol på ngns huvud l. hjässa o. d., i fråga om det förhållandet att ngn lönar ondt med godt o. därigm kommer den felande att ångra sig l. blygas. Dessa ord föllo som glödande kol på hans huvud. Om nw thin fiende hungrar så giff honom maat, törster han så giff honom dricka, när tu thet gör så församblar tu glödhandes koll påå hans huffwudh. Rom. 12: 20 (NT 1526). Hallström Sparfv. 68 (1903).
2) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. oeg. anv., med tanke dels på hetta (som utstrålas l. som ngn känner o. d.), dels på ljus l. sken som utgår från ett föremål l. på färg o. d.: ”brinna”, ”blossa”, ”låga”, ”flamma”; ”bränna”; lysa l. stråla (i sht med ett starkt rodnande sken l. med djup röd färg), glänsa, tindra, glimma; särsk. om person l. ansikte o. d.: rodna starkt; i p. pr. ofta i adjektivisk (äv. adverbiell) anv. Hon glödde av feber. Hans ansikte glödde av iver och oro. En glödande hetta. Glödande färger. Med glödande kinder. En glödande rodnad. Glödande het (varm), röd. Itt glödande hett Jern. Schroderus Os. 2: 511 (1635). (Avunden) vred sina glödande ögon på all ting. Dalin Arg. 1: 143 (1733, 1754). Frejas stjerna öfver grafven glöder. Tegnér (WB) 3: 53 (1818). Drufvans blod innom kristallen glöder. Wadman Saml. 1: 60 (1830). Solen glödde .. (över sandfältet) med odräglig hetta. Rydberg Ath. 47 (1859). Längst bort (i väster) .. glödde det ännu rödt efter Aprildagens sjunkna sol. Wallengren Mann. 257 (1895). Bergen glödde af brons och violett. Hallström NNov. 265 (1912). — jfr FEBER-, SOL-GLÖDANDE.
3) bildl.
a) i anv. som närmast ansluta sig till 1 (särsk. till uttr. glöda under askan o. d.). Evigt dödde / Den gudaeld, som än i stoftet glödde. Stagnelius (SVS) 1: 22 (1814). Samtidigt uppblossade de stånds- och partitvister, som glödde under askan från förflutna riksdagar. Malmström Hist. 3: 183 (1870). Harmen, som så länge glödt i sinnena, slog med ens ut i full låga. Janson Lögn. 155 (1912).
b) (i sht i vitter stil) i anv. som närmast ansluta sig till 2; särsk. om känsla o. d. l. uttryck därför: vara häftig l. het, ”brinna”, ”flamma”, ”låga”, l. om person l. sinne o. d. med avs. på känsla: vara (häftigt) upptänd (av), eldas (av), ”brinna” l. ”sjuda” (av); om person l. sinne o. d. äv. med prep. för: vara intagen av en varm l. häftig kärlek till (ngn l. ngt), vara hänryckt l. hänförd l. ytterst ivrig l. entusiastisk för (ngt); ofta i p. pr. ss. adj.: häftig, hetsig, våldsam, het, flammande, lidelsefull, passionerad, hänförd, entusiastisk. Glöda av harm, entusiasm. Glödande kärlek, hat, lidelse, intresse, iver, åtrå, nit, hänförelse. En glödande kärleksförklaring. Glödande kyssar; jfr 2. En glödande fosterlandsvän. Att wreden min mot dig, nu alt såm häfftigst glöder. LejonkDr. 101 (1689). Oskolds lysande mod än glödde i döden. Stagnelius (SVS) 3: 81 (1817). Den passion som glöder i en älskande ynglings hela väsen. Bremer Hertha 360 (1856). Han .. skref de mest glödande naturbeskrifningar. De Geer Minn. 1: 33 (1892). Gustav III glödde för fosterlandet och dess ära. Grimberg SvH 424 (1908).
II. (numera nästan bl. i fackspr.) tr.: göra glödande, glödga; i p. pf. förr äv. adjektiviskt, närmande sig bet.: glödande; äv. oeg. o. bildl. (jfr I 2 o. 3). GCederhielm Vitt. 95 (c. 1690; bildl.). Glödda bränder. Wallin Vitt. 2: 281 (1807; i bild). Glödning i ugn. Berglund HlednLab. 16 (1879). En af de flyttbara ässjorna, i hvilka nitnaglarna glödas. SD(L) 1897, nr 36 B, s. 1.
GLÖDA TILL10 4. (i sht i vitter stil) till I 1 o. 2: plötsligt börja att glöda (för att strax åter slockna). Spetsen af Erics cigarr, som glödde till och falnade i dunklet. Lundegård Tit. 349 (1892). Didring Malm 2: 234 (1915). —
1) (i sht i vitter stil) till I 1 o. 2: börja att glöda. På en gång mellan stjernor glöder / opp ett kors i himmelsk glans. Tegnér 1: 232 (c. 1825). Högberg Utböl. 2: 202 (1912).
2) (†) till II: komma att glöda (l. brinna). Få glöda vp then eld, som ligger giömd i mörjan. Kolmodin QvSp. 1: 239 (1732).
-ELEKTRISK. fys. Glödelektrisk ström, d. v. s. en elektronström, som genom omgifvande gas eller vakuum kan sugas från en glödande metall. 2NF 31: 359 (1920). —
-FLYTANDE, p. adj. (i fackspr.) som utgör en glödande, flytande massa. Glödflytande lava. NF 10: 1446 (1886). Nathorst JordH 145 (1888). —
(II) -FÖRSILVRING. tekn. Glödförsilfring sker genom ingnidning af ett .. (silver-)amalgam, hvarefter .. (kvicksilvret) genom glödgning aflägsnas. Rosenberg OorgKemi 410 (1888). —
-JÄRN. glödande järn(stycke); brännjärn. AHB 57: 40 (1871). Hästarna (märkas hos sojoterna vid Jenisej) med glödjärn på länden. Ymer 1915, s. 204. —
-KATODRÖR. fys. o. tekn. lufttomt rör i vilket en metalltråd gm elektrisk ström bringas till glödning; användt särsk. ss. detektor l. ljudförstärkare vid radioemottagare. Erix (1923). 2NF 38: 584 (1926). —
-KOL.
2) tekn. rökfri värmekälla bestående av väl utglödgat träkol, ett oxidationsmedel (salpeter) o. ett bindemedel (stärkelseklister); äv. om vid vitglödgning kokad blandning av träkol, tjära o. natronlut, använd till upphettning av strykjärn. KemT 1909, s. 27. —
-KROPP. tekn. i lampor av olika slag använd fast kropp som upphettas till glödning o. därigm frambringar ljuset (s. k. glödljus); äv. å explosionsmotor: fast kropp som hålles glödande o. som användes för tändning av explosionsgasen. Glödkroppar, afsedda för vattengas-belysning. JernkA 1890, s. 170. Glödkroppen (i den elektriska glödlampan) är en fin tråd af kol. Moll Fys. 3: 81 (1899). 2UB 9: 641 (1906; i fråga om explosionsmotor). —
-LAMPA. lampa i vilken ljuset åstadkommes därigenom att en fast kropp upphettas till glödning; vanl. om lampa där ljuset alstras därigm att en elektrisk ström i en lufttom l. gasfylld glasballong bringar en kol- l. metalltråd att glöda: ”elektrisk glödlampa”. SvAlm. 1883, s. 44 (om elektrisk glödlampa). Priset på en (gas-)glödlampa .. har nu nedsatts till 8 kr. 50 öre. SDS 1894, nr 412, s. 2. De Changy .. konstruerade år 1844 den första (elektriska) glödlampan, försedd med en glödkropp af kol. 2UB 3: 2 (1896). jfr KOL-, OSMIUM-, SPRIT-, VOLFRAM-GLÖDLAMPA m. fl.
Ssgr: glödlamp(s)-armatur,
-fabrik,
-hållare, r. l. m.,
-infattning m. fl. —
-LJUS, n. (i sht i fackspr.) ljus som åstadkommes därigm att en fast kropp bringas till glödning gm en elektrisk ström l. gm upphettning i en icke lysande gas- l. spritlåga o. d. (jfr -LAMPA); utan närmare bestämning vanl. om det på det senare sättet frambragta ljuset. Elektriskt glödljus (motsatt: bågljus). NF 9: 1563 (1885). Ren zirkonoxid utstrålar vid hög temperatur ett intensivt hvitt ljus och används därför vid tillverkning af glödkroppar för glödljus. 2NF 33: 804 (1922). jfr ACETYLEN-, FOTOGEN-, GAS-, SPRIT-GLÖDLJUS m. fl.
Ssgr: glödljus-belysning,
-brännare, r. l. m.,
-kropp,
-lampa,
-strumpa m. fl. —
-NÄT. (i sht i fackspr.) glödkropp i form av ett nät av eldfasta trådar, använd i glödljuslampor (särsk. i auerlampor). TT 1898, K. s. 33. KemT 1905, s. 70. —
(II) -PANNA, sbst.2 (sbst.1 se under GLÖD). tekn. kärl vari guld l. silver glödgas vid myntning. Rinman 2: 764 (1789). Kindblad (1871). —
-PATINA. arkeol. i fråga om föremål av järn: patina som åstadkommits därigm att föremålet varit utsatt för så stark hetta att det bragts till glödning. Eneggadt järnsvärd .. med glödpatina. Fornv. 1906, s. 240. —
-RITA, -ning; -are, -erska. i fråga om en teknik varigm teckningar inbrännas å föremål av trä, läder o. d. medelst en glödande platinaspets som föres som ett ritstift; i sht i p. pf. samt ss. vbalsbst. -ning, -are o. -erska; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. Portfölj av läder med glödritning. Skulpterade och glödritade arbeten i nya modeller. SD 1892, nr 335, s. 1. Glödriterska .. får plats. DN 1895, nr 9174 B, s. 2 (i annons).
-RÖR. tekn. å explosionsmotor: glödkropp i form av ett litet rör vilken användes för tändning av explosionsgasen på det sätt att denna sättes i förbindelse med rörets inre. TT 1894, M. s. 74.
-SALT, n. tekn. om föreningar av sådana jordartsmetaller vilkas oxider i glödande tillstånd äro starkt lysande o. som därför användas till glödkroppar. Patent nr 18899, s. 1 (1905). —
-SMÄLT, p. adj. (i fackspr., föga br.) jfr -FLYTANDE. Glödsmälta lavaströmmar. NF 5: 934 (1882). Sthm 1: 3 (1897). —
-SPÅN. (i fackspr.) flaga av (lätt lossnande) oxidlager som bildas på ytan av en oädel metall (i sht järn o. stål) vid glödgning under fullt lufttillträde, hammarslagg, valssinner; vanl. koll. Ju hastigare järnet kan upglödgas, desto mindre förloras därpå uti glöd-spån. VetAH 1772, s. 149. SFS 1919, s. 334. —
-STRUMPA. strumpliknande glödnät (i sht för gasglödljus). TT 1891, s. 142. Fotogenlampa med glödstrumpa. Därs. 1898, Allm. s. 91. VaruförtTulltaxa 1: 465 (1912). —
(II) -STÅL. (förr) metall. stål som bereddes gm glödgning av tackjärn tillsammans med järnoxid l. oxidrika järnmalmer. TByggn. 1859, s. 23. BonnierKL (1924). —
-TRÅD. (i sht i fackspr.) tråd (av kol l. metall o. d.) som gm en elektrisk ström bringas till glödning; särsk. o. vanl. om dylik tråd i elektrisk glödlampa, glödkatodrör o. d. TT 1891, s. 138 (i fråga om elektrisk glödlampa). Glödtråd i ett glödkatodrör .. består ofta av tungsten. Erix (1923). —
-TÄNDARE, r. l. m. tekn. för tändning (t. ex. av sprängladdning o. d.) på elektrisk väg avsedd apparat vars värksamma del utgöres av en poltrådsändarna förenande ytterst fin platinatråd som vid strömmens slutande råkar i glödning. LbFältarb. II. 3: 16 (1885). 2NF 7: 305 (1907). —
(II) -UGN. tekn. ugn i vilken ngt underkastas en glödgningsprocess. Grundell AnlArtill. 2: 44 (c. 1695). SDS 1908, nr 200, s. 5. oeg. o. bildl. Topelius 4: 177 (1894). Den glödugn som kallas Gobi. Hedin GmAs. 2: 224 (1898). —
(II) -VAX. tekn. blandning av vax, spanskgröna o. alun (l. borax) med l. utan rödkrita (l. järnoxid l. dyl.) varmed vid förgyllning ett föremål, då en mera gul- l. rödaktig färgton önskas, efter kvicksilvrets avlägsnande bestrykes o. som sedan avbrännes över koleld; förgyllarvax. BoupptVäxjö 1754. Ekenberg (o. Landin) (1890). —
B (i fackspr.): GLÖDNINGS-FÄRG. Berglund HlednLab. 17 (1879). Genom försök är fastställdt .. att en viss glödningsfärg (hos stålet) motsvarar en viss temperatur. Lundberg Lok. 10 (1902). —
Spalt G 626 band 10, 1929