| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
1) icke sluta tätt till; sitta löst (o. på grund därav giva vika l. smälla l. skramla); särsk. om skodon: icke sluta till vid hälen (o. på grund därav vid gåendet icke följa foten, utan glida upp o. ned). VetAH 1750, s. 32. Hålen få ej vara .. upprymde med opassande borr så, att skrufvarne glappa eller bända. SFS 1830, s. 832. Galoscherna glappade förskräckligt. Stridsberg Hågk. 23 (1895). Brum kom knogande fram med en skolpulpet med glappande lock. TurÅ 1910, s. 255. (Mosaikgolvets) plattor .. glappade under en, då man steg på dem. PT 1910, nr 82 A, s. 3.
2) (†) förorsaka att ngt glappar (i bet. 1). Såsom det alltid händer nybörjare (i konsten att riva färg), glappade han, så att löparen ofta kom med sin ena kant i vädret i stället för att ligga jemt .. efter färgen, som refs. Almqvist Mål. 61 (1840).
3) (numera knappast br.) ngt litet öppna (på ngt) för en kort stund, glänta (på en dörr, ett lock o. d.). Mängden av peripatetici, som minut för minut glappat i dörren. Törneros Bref 1: 164 (1825; uppl. 1925). De glappade på locken. Heidenstam Svensk. 1: 13 (1908).
GLAPPA I SÄR10 0 4. (föga br.) till 1: gå i sär; lossna från varandra. Ben, som äro [naturligen] förbundna med hvarandra, (kunna) glappa i sär, såsom då skulderbladet skiljer sig från skuldran. Odenius Celsus 555 (1906). När frukten blifvit fullmogen, torka de (dvs. foderbladen) ihop och glappa isär. BotN 1906, s. 59. —
GLAPPA UPP10 4 l. OPP4.
1) (föga br.) till 1: ngt litet öppna sig. Locket på kaffepannan .. glappar upp och smäller igen några gånger. Strindberg HögreR 62 (1899). Bergman Mark. 125 (1919).
2) tekn. göra (ngt) glappigt; äv. refl.: bliva (för vid o.) glappig; jfr GLAPPA 1. Almroth Karmarsch 279 (1839). TT 1880, s. 112.
GLAPPIG, se d. o.
Spalt G 517 band 10, 1929