Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUDAKTIG gɯ3d~ak2tig, äv. (numera i sht i vissa trakter) gɯdak4tig (guda´ktig Weste; 3~20 oftast 040 LoW (1889)), adj. -are. adv. -T (Verelius 101 (1681) osv.); jfr GUDAKTELIGA.
Ordformer
(-ig- Syr. 23: 12 (Bib. 1541) osv. -ugh- Luk. 2: 25 (NT 1526))
Etymologi
[avledn. av GUD; jfr -AKTIG. I NT 1526, förspr. 5 a, förklaras ordet vara en bildning till AKTA: ”Then .. som actar gudh”. Ordet synes vara egendomligt för svenskan. Enligt företalet till NT 1526 skapades ordet ”gudaktighet” för att återgiva det lat. pietas, då ”gudlighet” kommit att bl. användas om ”utvärtes skrymteri för människor”]
Anm. Gudaktig synes aldrig hava haft ngn vidare spridning; i Bib. 1541 förekommer det blott ett par gånger. Vanligare är avl. GUDAKTIGHET. Fullt br., äv. i folkligt tal, är OGUDAKTIG (GUD-LÖS är icke ngt folkligt ord).
(numera bl. ålderdomligt, föga br.) gudfruktig, from; jfr GUDLIG.
1) om person. Then mannen war retferdugh och gudhactugh. Luk. 2: 25 (NT 1526; Bib. 1541: gudhfruchtigh). The Gudhachtige. Syr. 23: 12 (Bib. 1541). Stockholmspigorna äro i allmänhet ett temligen gudaktigt folk och gå .. gerna i kyrkan. Sturzen-Becker 2: 47 (1844, 1861). Cannelin (1921).
2) om handling l. sak: som är ett uttryck för l. bevis på fromhet o. gudsfruktan. Rudbeck Atl. 3: 400 (1698). Som en fridens uppenbarelse framstrålar .. det eviga lifvet för ett gudaktigt hopp. Thomander 1: 172 (1829). Auerbach (1909). — (†) Denne lära är gudacktigh, helig och rätt. RA 1: 350 (1544).

 

Spalt G 1283 band 10, 1929

Webbansvarig